Resan till Bolivia

Då kör vi en uppdatering efter som ni så troget väntat i mer en månad, med spänning så klart.

Det har ju vart en del påhitt sedan senast ni läste om äventyren, och jag tänkte att jag kör en liten snabb referens och re-cap från förra inläggets slut så ni är med i svängarna:

Vi var ju i Mollendo igen för att bada och götta oss i solen, medan det var varning för tumult och katastrofdemonstrationer. Detta inträffade dock inte när vi var där tror jag. Vi fick istället nöja oss med att kolla på fiskmåsar som stekte runt på stranden med en attityd. Dagen efter att vi kom hem visade sig dock ha utbrutit ganska stora kravaller. Hela prylen handlar om att de vill anlägga en gruva i Mollendo, då det finns gott om mineraler där. Folket i byn tycker dock att det förorenar omgivningen så de vill inte ha någon gruva där alls. Under demonstrationerna så användes vattenkanoner för att skingra massan, och det plus lite för hårda handskar från polisens sida medförde att några dog, och MÅNGA skadades. Under samma arbetsdag så gick det skytteltrafik med helikopter till sjukhusen i Arequipa. Man kan säga att de (läkarna) hade en del att stå i den dagen. Vidare samma kväll så blev det nya demonstrationer, men denna gång i Arequipa, med ett tillägg i demonstrationsropen: “Poliser är lönnmördare”. Polisen gjorde sig redo för att möta en ännu surare mobb, men som tur var så blev det inget mer än ropen från människorna. I affärerna hade de dock vidtagit försiktighetsåtgärder genom att spika för alla skyltfönster. De har nog varit med förr skulle jag tänka mig.

Nu lämnar vi dramatiken en stund och kastar oss över till lite roligare grejer: Resan mot Bolivia. Vi var ju tvungna att förnya våra visum genom att lämna landet och sedan komma tillbaka igen. Detta gjorde vi genom en liten tripp mot Titicaca-sjön och Bolivia alltså.

Resan började den 8/4 (tvåtusenelva och inget annat), runt 15:30 med en busstur mot Puno. Bussresan skulle ta oss 6 timmar på snirklig bergsväg. Riktigt fräna landskap passerade utanför fönstret, och det påminner mer eller mindre om något man sett på bilder från NASA. Ganska karja och stora landskap, samt en del lamor och alpackor. Haha. Färden går igenom en hel del naturskyddsområden. Lyckas man inte se någon form av lama på denna rutt så lider man troligen av någon defekt i ögonen. Tror att lamorna har tecknat ett roaming-avtal med någon parkförvaltare, i smyg och under influens av grava mängder pisco. Hemliga djur det där.

Väl i Puno så hittade vi snabbt ett hostel att bo på. Lämnade grejerna där för att vandra på gatorna. Det mesta hade redan stängt när vi kom dit, så vi skippade utforskningen i utbyte mot en riktigt bra restaurang. Alpaca fanns på menyn, så det blev dags att äntligen prova på smaken av de idislanade ullbollarna. Jag hade förväntat mig något i stil av lamm, men blev lyckligt överaskad av att det inte ens smakade i närheten av det. Smaken påminner mer om en kombination mellan fläsk, och en textur av biff. Riktigt najs. Rekommenderar er att prova när ni får möjlighet. Restaurangen stängde lagom till att vi var klara. Blev sedan lite sömn innan nästa dags strapats.

På morgonen följande dag var vi uppe tidigt för att ta en tur på Titicaca-sjön. Köpte biljetter till en turisttur som gick till Uros-öarna. Urus är flytande öar som är byggda av vass och annat bös från sjöbottnen. Det hela verkar väldigt primitivt, vilket det också är i månt och mycket, men självklart har de viss teknologi där ute. Både TV och radio-LAN fanns på plats. Detta drivs i stor mängd av solpaneler som de har gömt undan så att turisterna inte ska se det så bra. Jag funderade mest på hur de skiljer mellan avlopp och vatten till köket där ute. Men de kanske har löst den biten också på något smidigt sätt?

Efter Uros tog båtturen oss vidare till ön Taquile, som ligger c:a 4.5 mil utanför Puno. Taquiles högsta punkt är 4050 meter, och det bor runt 2200 pers på ön. Man kan ju säga att det inte direkt var en lätt promenad uppför de branta trapporna på Taquile. Fick ta många pauser för att försöka hämta andan. Medan man satt där och flåsade fördärvad och tjippade efter syre så kom flera öbor förbi med tungt lastade ryggar. Fattar inte hur de pallar. De såg inte direkt atletiska ut. Mer som sönderslitna/utbrända pensionärer tyckte jag. Vissa hade hela kioskverksamheter på ryggen, medan andra bar på stora gastuber. Påminner om facistträningen Rocky Balboa genomgår i filmerna, ni vet när där han joggar omkring, bärandes på feta stockar, mitt i vintern. Tydligen jobbar vissa på ön med att bära upp grejer till byn. Kommer inte ihåg hur mycket de fick för att bära saker, men det var inte mer än 5 soles vill jag minnas. Vi käkade en lätt lunch på Taquile också. Det fanns omelett eller fisk att välja på. Jag och Annika beställde in en av varje och delade på det. Fick lite soppa som förrätt också. Guiden berättade lite om traditionerna och folket på ön, vilket man gör på en turisttur som vanligt. Mer än så var det väl egentligen inte, mer än att det var väldigt fin omgivning och väldigt ren luft i jämförelse med städerna. Lite mer rundvandring tog plats och sedan begav vi oss mot båten igen. Resan skulle ta oss vidare till nästa ö: Amantani.

På båten till Amantani så träffade vi en tjej som bodde på Taquile. Hon skulle börja studera till guide och ville gärna resa runt i världen. Detta är tydligen inte så vanligt hos lokalbefolkningen då de hellre är i trygghet på sina öar. Izabella som hon hette hade fått chansen att resa till Frankrike redan, vilket var det som gjorde henne intresserad att studera turism.

När vi nästan var i land på Amantani så började kaptenen ropa åt oss att gå in i båten och sätta på oss flytvästar. Blev ett väldans vevande och ropande på honom. Några hundra meter längre bort låg kustbevakningen och guppade i vattnet, och det var det som utlöste paniken hos kapten. Kaptenen får nämligen böta runt 5 soles för varje resenär som inte har en flytväst på sig. Dessutom får man inte sitta på taket på båten. Det var bara att kliva in och sätta på sig flytvästen, och fem minuter senare så la vi till i hamnen på Amantani.

Solen hade börjat dala sakterliga när vi möttes av vår värdinna på Amantani. Ana hette hon. Hos henne skulle vi spendera natten för att nästa dag åka tillbaka till Puno. Vi stannade till i en liten affär vid stranden för att handla några förnödenheter som behövdes till frukosten dagen efter. Sedan gick vi till Anas hem uppe i bergen. Ana lever ensam med sina två barn i ett hus på ön. Ana livnär sig mestadels på turism, men också på jordbruk. Hon sålde också en del grejer som hon stickat och virkat. Typ mössor och sånt. Vi blev visade till vårt rum där det var ganska lågt till tak. Antar att det var lite såhär som Gulliver kände sig när han besökte Lilliput. På kvällen gick vi till byns torg där människor satt ute och grillade och pratade. Vi blev guidade av Anas sjuåriga dotter, som vi sedan köpte choklad till som tack för vägvisningen. Jag hade nog tappat bort mig på ön då det var helt kolsvart ute nu. Köpte med oss några bira som vi tänkte dra i oss lite senare på kvällen. Blev aldrig något av det. Istället fick vi släpa på det i vår redan ganska tunga och pessimistiska “det blir nog skitväder, måste-packa-mer-grejer-packning”. När vi kom tillbaka till stugan så hade Ana påbörjat att laga kvällsmat. Det bjöds på en schysst soppa och lite muña tea. Sedan var det dags för att tryna kudden. Helt slut efter den dagen, trotts att man hade tagit en smyglur under luggen på båten. Vi klev upp klockan fem på morgonen nästa dag. Ana verkade morgontrött men pallrade sig ur sägen och fixade pannkakor till oss. Efter frullen så tog hon oss ned till båten som skulle ta oss till fastlandet igen.

Vi anlände i Capachica efter en go båttur igen. Lite kalla vindar på sjön så tidigt på morgonen, men solen var redan uppe och brände gött i nyllet. När vi la till med båten så var det inte någon direkt hamn vi hade åkt till. Såg mest ut som vi hade stannat vid en strandkant mitt ute i bondvischan. Där stod en liten minibuss och väntade på oss och andra passagerare, så det verkade vara någon sorts fungerande indirekt hamn trotts allt. Jättekonstigt tyckte jag. Men coolt samtidigt. I närheten så finns det ganska kända ruiner från inka-tiden som vi tänkte stanna vid, men när vi väl kom fram till korsningen där vi tänkte kliva av så bestämde vi oss för att åka vidare tillbaka mot Puno för att ta en buss till Bolivia istället. Sagt och gjort. En tid senare så var vi framme i Puno och deras turistcentrum där det finns bussar att åka med. Priserna var ganska dyra. 20 soles per person skulle det kosta oss för en enkel biljett. Aldeles för dyrt tyckte snål-ove inom oss, plus att det är aldeles för turistigt att åka med ett resebolag hycklade vi. Det blev istället alternativ två för vår del. Några kvarter längre bort hade vi fått veta att det fanns en annan busstation som används av lokalbefolkningen. Vi tog en liten vandring dit, och fick ett mycket bättre pris. 7 soles per person. Det blev en tripp på ungefär två och en halv timme med minibuss längst titicaca-kusten. Slutstation blev Yunguyo som ligger precis på gränsen till Bolivia.

Ifrån torget i Yunguyo tog vi en trehjulig taxi (typ som en tuc tuc) till gränsen, vilket bara var någon kilometer från citykärnan. På andra sidan gränsen så köade vi till migrationskontoret för att få en stämpel i passet. Tog ungefär 15-20 minuter innan det var vår tur. Lite bitter min fick jag när de förklarade för oss att vi måste checka ut ur Peru innan vi kan få komma in i Bolivia. Så nu vistades vi illigalt helt plötsligt. Haha. Fick gå tillbaka till Peru och köa till deras migrationsverk istället. När vi fått en stämpel där så var vi officiellt inte i Peru längre, utan löst hängande mellan två nationer. Helt galet på något sätt kan jag tycka. Blev ännu en vandring tillbaka på 200 meter till Bolivia. Där fick vi fylla i formulär där vi noggrant specificerade vad syftet med resan var. Undrar om jag fick något rätt på min lapp? Hur som haver så fick jag komma in i landet i alla fall. Vi satte oss i ännu en minibuss som tog turen till Copacabana.

I Copacabana försökte vi att hitta ett bra ställe att bo på, men efter mycket övervägande och letande så blev det helt enkelt det första bästa. Valutan skiljde sig en del i Bolivia. När vi fortfarande var i Peru så hade vi växlat in 100 soles var, och för den pengen så fick man 250 Bolivianos, vilket räckte hur bra som helst i princip. Vi bokade ännu en båttur till dagen efter i Titicaca-sjön, och efter det så utforskade vi stadskärnan i Copacabana. Det fanns en del att titta på. Bland annat var vi in i den stora kyrkan de har där. Ganska blaffigt där inne. Ute på gårdsplanen till kyrkan har de laggt stenar i jätteformationer på marken. Ser ganska coolt ut när man står en bit högre upp och tittar ned. Efter kyrkan så var det dags att syndigt intoxikera sig på en Judas (ölsort) på torget. Jag kan inte precis säga att den var speciellt god. Ganska spritig smak med sina 7vol%. Mest snygg etikett och roligt namn. Efter biran knallade vi runt lite till. När skymningen kom satte hungern in sin rätt. Tog in på en restaurang med en ganska hygglig meny. Tyvärr kunde kocken inte laga någonting annat än pizza den kvällen dock då hans fru inte arbetade. Lustigt sätt att driva restaurang på. Lasagne och pasta är inte direkt svårt att göra, och det stod som dagens special dessutom. Haha! Vi beställde in en varsin familjepizza och delade på en liter coca-cola. Nu låter det ju bizzart mycket kanske, men familjepizzorna här är inte så stora som i Sverige. Antar att vi får döpa om familjepizzorna i sverige till “hela-släkten-plus-vännerna-size-pizza”. Man orkar en boliviansk familjepizza själv om man kämpar lite och gapar stort. Priset var ganska najs också. För hela kalaset betalade vi 70 bolivianos, vilket vid det tillfället motsvarade runt 60 svenska kronor. Slut på den dagen i princip. På vägen till vårt hostel kollade vi igenom några affärer. Mycket mer blev det inte. Kan kort nämna för sakens skull att det under dagen hade varit val i Peru också. Det står nu mellan Ollanta och Keiko. Fortsättning om det följer.

Det har nu blivit dag 2 i Bolivia och Copacabana. Vi är uppe i etern för att dra iväg ut på titicaca-sjön igen. Denna resa tog oss till ön Isla del Sol. Isla del Sol har en ganska så speciell teräng. Lite halvjobbigt att knata omkring där, men samtidigt otroligt häftigt. Vi kollade primärt på ruiner från inka-tiden vilket var fränt så klart. Finns i övrigt ganska mycket natur att tittta på där också. Denna gången tog vi en oguidad tur då vi inte orkar lyssna på vad de har att säga alla gånger. Roligt att upptäcka saker själv istället. Uppe i bergen hittade vi snö som sakterliga smälte bort i förmiddagssolen, och porlade sedan ned till stranden i form av vatten. Lokalbefolkningen verkar använda vattnet dels till att dricka det, samt tvätta, och övrig renhållning. Vi var på två sidor av ön. Vi hade valet att göra en lång vandring över hela ön, men beslutade oss för att åka båt istället då vi hade lämnat all packning vid turistinformationen. Vi hade fått gå hela vägen tillbaka och sedan korsa ön på nytt om vi ville göra hela vandringen. På andra sidan ön pratade vi med människor som hade gått över hela ön, men som tyckte att det inte gjorde allt för mycket om man missat det. Det hela handlade om natur och utsikt mer eller mindre, vilket vi under tre dagar hade fått uppleva i alla fall. Efter några timmar till på ön tog vi tog båten tillbaka till Copacabana. Det hade börja dra sig ihop för hemresan. Växlade in ytterligare 100 soles och gick sedan på en shopping-spree och försökte bränna pengarna. Misslyckades med det helt dock. Har fortfarande en del bolivianos kvar. Gjorde en liten snabb uträkning på det hela och konstaterade att vi brände ungefär 240kr per dag och person, inklusive alla resor, boende, mat, och allt vi handlade, och som jag nämnde så har vi fortfarade pengar kvar sedan resan, så siffran stämmer inte till 100% (räknade in pengarna vi växlade in). Här har ni uträkningen (för både mig och Annika ihop):

Utresa från Arequipa till Copacabana
40 S/. Buss Arequipa -> Puno
40 S/. Hostel i Puno
40 S/. Båt Uros – Taquile – Amantani
60 S/. Övernattning inklusive mat hos Ana
10 S/. Capachica
10 S/. Buss till Puno
14 S/. Puno -> Yunguyo
4 S/. Taxi från Yunguyo till gränsen

I Bolivia (Bolivianos = BOB):
5 BOB Gränsen -> Copacabana
80 BOB Hostel
70 BOB Pizza
50 BOB Boat isla del sol
5 BOB Copacabana -> Gränsen
315 BOB Shopping-spree

Hemresa:
2 S/. Taxi gränsen -> Yunguyo
14 S/. Yunguyo -> Puno
60 S/. Puno -> Arequipa
30 S/. Middag i Puno
5 S/. Taxi från stationen till lägenheten.

~629 S/. totalt (inräknat de soles vi växlade in till Bolivianos)

Det gick lite smidigare att ta sig från Bolivia till Peru nu när vi visste hur vi skulle göra vid gränsen. Vi lyckades dessutom att få visum i 6 månader genom att säga att vi jobbar volontärt. De skrattade åt oss inne på kontoret när vi sa det, men log snällt och stämplade 6 mån åt oss i alla fall.

Vi hade bra tajming från Yunguyo till Puno också. Personerna som väntade på bussen hade stått där i över en timme och väntat. Vi behövde dock bara vänta c:a 5 minuter. Hade lite hyggliga åskväder mellan Copacabana och Puno vilket var fränt. Man ser ganska bra från bergen utöver vattnet. I Puno blev det lite käk på stora busstationen. Käkade pasta som säkert var tre dagar gammal. Dyr var den också. Tror vi betalade runt 15 soles per portion, vilket man annars får en jädrigt fin middag för på en bra restaurang. Det var lite bukfylla i alla fall. Återigen 6 timmar på bussen. Lyckades inte sova så länge dock. Tror jag var vaken mestadels av vägen. Skittråkigt i och med att det var mörkt ute nu. Kom fram till Arequipa runt 4-tiden på morgonen, och jag kom väl i säng c:a 30min senare. Sedan var det upp till jobbet runt 7-tiden för att knega lite igen.

Nä ni… Vad säger ni? Ska vi runda av lite med bilder igen, så spar vi övriga spännande anekdoter till andra inlägg? Ni har väl säkert bättre saker för er idag än att läsa inlägg i alla fall? Bara gött att hålla er lite på edge till nästa gång. Det är för övrigt så man lockar tittare/läsare har jag för mig, dvs att locka med mer-värde och spännande grejer. Haha! Nästa gång ni läser blir det troligen i samma anda och utförande som alla andra inlägg. Långa, jobbiga och plågsamma, men inte minst med mycket innehåll och kanske en del galna grejer. Men ni börjar ju vänja er nu, så det gör säkert inget, eller?

Så till nästa gång vi hörs så får ni ha det superduper som vanligt.

Over and out.