Jesus Blog

Damn… Nu blev det inte kronologisk ordning ändå, men skitsamma.
Tänkte berätta lite om Nasca som vi reste till i maj månad.

Finns ju en hel del teorier, och mystik, om och kring linjerna i Nasca.
Det var ett självklart resmål när man bor i landet där de återfinns.
Vi tar det från början tycker jag, för det blev lite mellanlandningar innan själva slutmålet.

Jag, Annika, och Katrin drog från Arequipa fredagen den 30:e April, efter ett spontant beslut. Det kom sig av att vi inte kunde boka en tripp till El Misti på lördagen, så det fick bli destination Nasca istället. Klockan 21 drog vi från busstationen Terminal Terreste i Arequipa. Tio timmar senare var vi i en stad som heter Ica.

I Ica så käkade vi en enkel frukost, sedan tog vi en taxi till en oas 10 minuter utanför staden. Oasen heter Huacachina och är en riktig lekstuga mitt i sandlådan (öknen). Högt uppe på sanddynerna kunde man se folk ta sig ned i skaplig hastighet med sandboards (öknens motsvarighet till snowboard alltså). Personer med beach buggies körde som idioter på sandtopparna, och nere i oasen trampade folk runt i trampbåtar för lite mer avkopplande event. Vi hyrde aldrig någon beach buggy. Kostade runt 40 soles per person, vilket är en skitsumma egentligen, men vi kände inte för att bränna pengar på det vid tillfället som gavs. Blev inte någon alpin tur med sandboard heller. Valde istället att ta en promenad genom hela oasen. Solen gassade grymt medan vi tog oss runt kärnet. Ibland kom det en liten lätt bris som fick palmträden att tappa en del daddlar. Marken var mer eller mindre täkt av dem nära träden. Vi hade hunnit bli hungriga igen, och kände för något svalkande. Vi gick förbi ett något udda hostal som verkade lovande. Folk campade i trädgården, och det fanns hängmattor man kunde softa i. Vi satte oss i några fåtöljer på gården och beställde in färskpressad juice av blandade frukter, pilsner, pannkakor, och omelett. Vi stannade i trädgården i två timmar c:a, och bara tog det lugnt. Efter att vi tröttnat på att sitta stilla så åkte vi tillbaka till Ica.

Finns inte så mycket att göra i Ica, så vi hoppade på en annan buss med destination Pisco. Kostade 4 soles per person. Vi nådde aldrig fram till Pisco då vi bestämde oss för att hoppa av längst vägen för att gå mot en annan destination: Paracas.

Vi hade väl vandrat längst vägen i kanske 20 minuter i den stekheta ökensolen innan en minibuss stannade för att plocka upp oss. Svindyr var den chaffisen. 20 soles för oss tre. Rip-off, men skitsamma. Det var inte särskilt skönt att gå för den delen. Vi nådde fram till Paracas en stund senare. Annika och Katrin gick för att kolla priser och utbud i de hotell och hostels som låg i närheten, medan jag satt kvar och vaktade packningen. Paracas är en halvö på kusten till pasifiska oceanen, så här var det lite mildare temperatur jämfört med ute i öknen. Efter 15 minuter var Annika och Katrin tillbaka och vi diskuterade priserna etc. Vi bestämde oss för ett hostel som låg 20 meter från där vi satt. Hospedaje Brabant hette det. Riktigt trevlig ägare var det. Mycket hjälpsam. Förmodligen hindu eller något. Han hade statyer av elefanter med brinnande rökelse. Inte jättevanligt i ett superkatolskt land. 🙂

När vi var klara med bokningen av rummet på vandrarhemmet så traskade vi ut i metropolen Paracas. Det är stort som halva Skoghall centrum ungefär, så det fanns inte så mycket att göra. Vi bokade en dubbeltripp nästa dag som skulle föra oss ut med båt på en sightseeing bland öarna, samt en annan tur som skulle ta oss på en resa ute i öknen bland annat, och efter det så var det dags för lite käk igen. Vi klev in på en restaurang längst stranden och beställde in. Annika och Katrin beställde in två olika bläckfiskrätter, medan jag höll mig till kyckling. Efter käket så hittade vi ett annat hak där vi tog en milkshake. Sedan var det slut på dagen, och vi var trötta som tusan.

Nästa dag lämnade vi vandrarhemmet runt sju-tiden för att käka frukost, och runt kvart i åtta var det dags för den första utflykten med båt.
Jag hade kvällen innan köpt en skitful hatt också då turistguiden vid bokningen hade sagt åt oss att ta på oss huvudbonader på grund av fågelbajsrisk. Med hatten på och en härligt nygrodd skepparkrans såg jag ut som en riktigt sjövan snubbe. Båten kastade loss och vi begav oss ut. Det fläktade riktigt skönt i den tidiga morgonsolen. Ungefär femton minuter från land var det tid för att se på den första attraktionen: En inristning i form av en stor kandelaber, eller kaktus i berghällen. Väldigt imponerande. Guiden berättade en del om det, men man vet än i dag inte så mycket om det som man skulle vilja förklarade han. Man får tyda lite som man vill tyckte han.

Vi puttrade vidare till nästa ställe, med ankomst ungefär 30-40min senare. Vi hade nått ön Islas Ballestas. Jag förstod nu varför de rekommenderade någon typ av huvudklädsel. Hela ön var täckt av diverse olika fåglar, pingviner, och sälar. Sälarna var mest passiva och lata, eller eventuellt försökte de göra anspråk på en bättre plats i hierarkin, sovplats, etc, men det var inte många knop de orkade göra. Fåglarna där emot hade fullt ös med att skrika så mycket de orkade. Denna ön, och intilliggande öar är tydligen en ganska viktig del för utvinning av mineraler också. Finns ett företag där som specialiserat sig på att samla in fågelbajs och utvinna mineralerna ur dem. Går väldigt bra för dem också sägs det. Luktade inte så trevligt på denna plats kan ju tilläggas. Vi hade åkt förbi en fiskfabrik på utresan också. Jag övade duktigt på att hålla andan där. Vi kollade in några andra öar också. Sedan satte vi kurs mot land igen. Hela den trippen tog oss ungefär 2,5 timmar. En väl spenderad peng tyckte vi.

När vi kom tillbaka till land så käkade en macka på samma restaurang där vi hade käkat frukost några timmar innan. Vi hade inte så mycket tid inför nästa tur, så det var viktigt att få i sig något innan vi åkte.

Resa nummer två begav sig i minibuss. Vi gjorde en snabb anhalt utanför Paracas för att titta på ett fundament. Jag hade inte så mycket intresse för det, och vi spenderade ingen tid på det mer eller mindre. Vi åkte istället vidare ut i öknen för att få en summering om mineraler, fossiler och annat. Häftigt landskap var det, och vi kunde till och med käka salt som låg på backen. Bland annat det man utvinner i närområdet sa guiden. Fossilerna som fanns är hämtade från havet under många generationer. Sjömännen dumpar snäckor och annat ute i öknen, och har alltid gjort så verkar det som. Vet inte riktigt varför. Guiden delade ut påsar till oss som vi kunde samla snäckor och annat bös i. Köpte en glass av en försäljare där också. Verkligen helt absurd att någon har det stället som sin arbetsplats. Det fanns inget annat än sand i horisonterna, och det var verkligen ap-varmt. Lite tidsfrist för säljaren också då det inte finns något aggregat att koppla kylboxen med glassen i. Han kränger nog ganska duktigt i och för sig… Man är inte direkt osugen på glass där ute. Haha!

Vi gick tillbaka ombord på minibussen och drog vidare mot vad som kallas för “katedralen”. Idag ser det inte mycket ut för världen, mer än en gigantisk hög av sand. För dem som var där innan 2006 så var det nog mycket häftigare där emot. Katedralen var utkarvad ifrån sandberget. Japp… Sandslott delux kan man tänka sig. Dock inte med mänsklig hjälp, utan vinden har fixat biffen själv. Nu var det ju inte riktigt så fint som det kanske låter. Ni får använda fantasin lite för att “se” en katedral där. Under 2006 var det en fet jordbävning som raserade katedralen dock. Anyhow… Det var otroligt mäktigt att stå där just där öknen slutar och oceanen tar vid. Ganska konstigt samtidigt. Blå horisont åt ena hållet, och en sjukt stor kattlåda åt det andra hållet.

Gruppen samlades återigen ihop i minibussen och vi åkte till “den röda stranden”. Mer sand, mer ocean. Enormt häftigt. Bergen och sanden runt omkring hade olika färg på grund av sammansättningarna av mineralerna som återfinns i sanden. Oceanen hade dessutom gjort en del anspråk på öknen och sväljer årligen undan en del av den. Pågår konstant kamp mellan de två parterna. Vi vandrade en sväng fram och tillbaka på stranden, medan vågorna dånade öronbedövande. Sedan åkte gruppen vidare till ett litet samhälle längre bort, med ganska hyggliga restauranger.

Vi käkade soppa med stora krabbklor i som förrätt, och till varmrätt blev det någon typ av fisk. Smakade helt OK. Efter käket tog vi en liten promenix upp på ett berg där man fick extremt bra utsikt, och härligt förfriskande vind i håret. Jag tog även en promenad på egen hand medan de andra gjorde sig klara för avresa igen. Hittade bland annat en del ödlor som sprang omkring på grusvägen vi hade åkt på tidigare. Hittade även många döda sälar som hade spolats upp på stranden. Såg lite makabert ut.

Turen vände nu tillbaka till Paracas. Vi hämtade våra tillhörigheter på vandrarhemmet. Som ni förstår av allt matintag så var man nu rejält tät i tjocktarmen. Bad om att få besudla toan innan vi drog vidare. Det blev en najs långsittare. Tyvärr ville inte toan spola ned allt dock. Fanns ingen toaborste heller. Fick helt enkelt vänta där inne tills vattnet sjönk undan och man kunde spola igen. Tog säkert 25-30 minuter innan toan gav efter. Klena rör och för stor kista anser jag. 😀

Vi köpte biljetter till Nasca och åkte vidare med vanlig långfärdsbuss. Vi kom fram till Nasca c:a 3 timmar senare. Klockan hade nu hunnit bli c:a 22:30 på kvällen. Osäkra på vilka områden som är farliga att röra sig i så ringde Annika ett vandrarhem redan när vi var i Paracas. En snubbe mötte därför upp oss på bussterminalen i Nasca och åkte med oss till vandrarhemmet. Annika och Katrin gick och la sig i princip direkt. Jag satt och snackade med de som jobbade på vandrarhemmet i några timmar, samt en annan gäst på vandrarhemmet från Slovakien. På TV:n rullade liverepotage om Usama Bin Ladens död, och vi väntade på ett uttalande i livesändning från Barrack Obama. Vi snackade en del om det kommande valet i Peru också, vilket så klart var intressant. Klockan blev mycket över midnatt och till slut var det dags för schlafen.

Det blev måndag morgon den andra maj och vi gjorde oss i ordning för att äntligen åka och kolla linjerna i Nasca. Besvikelsen steg efter frukosten då vi pratade med många turistbolag som sa att man måste upp i flygplan för att se dem ordentligt. En flygtur kostade runt 100-130 amerikanska dollar per person, så det var bara att glömma det. Blåsta på konfekten så att säga. Turistboken vi hade tillgång till föreslog att det kostade runt 60 dollar per person. Det hade vi kunnat utstå. Anledningen till prisskillnaden var en olycka för några år sedan. Regeringen beslutade efter olyckan att höja säkerheten på flygplanen, vilket så klart inte är fel, men det fick priserna att dubbleras. Vi valde istället en alternativ resa med taxi för en spottstyver av slantarna.

Med taxin åkte vi till huset där den legendariska Maria Reiche från Tyskland hade bott under 40+ år för att studera nascalinjerna. Ett ganska simpelt hus, och nu för tiden är det ett mini-museum med en tillhörande, väldigt fin trädgård. Som på i stort sett alla museer är det otillåtet att fotografera allt, men anarkistfotografen Fredriksson ville gärna dokumentera denna resa, som så många andra resmål han har gjort, ändå. Mohahahaha.
Verkligen coolt och galet på samma gång att någon kan dedicera ett halvt liv åt en enda sak.

När vi var klara vid Maria Reiches bostad så åkte vi till två utkiksplatser där man kunde se några av linjerna i alla fall. Hyfsat häftigt. De figurerna vi såg var inte så stora som jag hade förväntat mig, men det var coolt att se dem i alla fall. Taxin körde oss sedan tillbaka till Nasca.

Vi hade mycket tid kvar att spendera dagen, så vi valde att boka in oss på ett resmål till ute i öknen. En minibuss plockade upp oss och vi for iväg för att se gravplatserna i Chauchilla.

Chauchilla var en massgrav/gravplats ute i öknen från före Nasca-kulturen. Väldigt välbevarade skelett kunde man titta på. Området har tyvärr varit utsatta för tidigare gravplundringar etc, och det var inte allt för många år sedan man lyckades få staten att försöka bevara området. Benrester, kranium etc låg längst ökenvägen vi gick på för att komma till utgrävningarna. Lite kusligt, men mest häftigt på samma gång. Skeletten är helt kritvita då de sitter öppet i sina gravar. Sandvindarna ser till att putsa dem automatiskt, vilket också kommer leda till att de i sinom tid vittrar bort helt om inte staten ser till att fixa lite bättre skydd. Kul och intressant tripp var det.

Vi hade fortfarande mer fritid när vi kom tillbaka till Nasca, så vi gjorde ett event till. Nu blev det ett planetarium som berättade mer om teorierna om nascalinjerna. Stjärnkonstellationer, matematiskt uträknande hur solen faller vissa dagar på året, och mycket mycket mer. Bra föreläsning med mycket grafik på en virtuell stjärnhimmel. När föreläsningen var klar fick vi gå ut. Det hade nu blivit mörkt ute, och vi hade en klar riktig stjärnhimmel över huvudet. Föreläsaren visade med laserpenna vart stjärnbilderna från Nasca fanns att titta på. Vissa kunde man se ganska tydligt, och vissa andra var man nog tvungen att ha en bra fantasi, rikligt med narkotika, eller vara helt galen för att se. 🙂 Vi fick också titta på Saturnus i en stjärnkikare.

Nu var det slut på äventyret. Vi käkade en grillmeny för tre på Norky’s, och sedan tog vi bussen hem till Arequipa. Kom hem till Arequipa runt 06:30 på morgonen. Åkte hem till lägenheten, duschade, bytte kläder och drog sedan till jobbet. Hyfsat mör i hövvet efter den resan, men det är smällar man får ta när man upplever så mycket under en långhelg. Hehe.

Nu blev det en såndär skitlång post igen, men jag kände inte för att skriva mindre om det. Jag ska försöka att ladda upp lite bilder ASAP, men det går lite trögt. Men ni kanske inte behöver så mycket bilder efter en så utförlig text eller? Haha! Självklart kommer det bilder. Var så säkra, och kanske har de redan dykt upp vid det här tillfället om ni inte har varit så snabba på att läsa? Det återstår att se. Blir en surprise.

Ha det gött som alltid. Hejsvejs!

Mjaha mitt härskap. Det var längesedan senast nu. Har väl inte tid att blogga när det finns massor med fräna grejer man kan hitta på istället. Jag kommer att posta upptågen retroaktivt, med reservation för passerande av mycket tid. Det kommer när det kommer helt enkelt.

Mycket har så klart hänt sedan senaste inlägget. För några veckor sedan var brorsan (Simon) och en polare (Christian) här på besök. Jag har också bestigit vulkanen El Misti här i Arequipa. Vi har varit i Cusco, och Machu Picchu. Jag har gett mig på rafting och nästan krossat ena knäskålen. Vi har för närvarande också besök från tyskland av en bekant till Annika. Mer om samtliga händelser kommer jag att skriva om vid ett annat tillfälle. Tänkte att jag skulle ge mig på att posta i kronologisk ordning.

Först upp för nu handlar om Aplao.

Vi hade blivit inbjudna av Annikas arbetskollega till en liten by som heter Aplao dagen innan valet (valet hölls den 5:e juni 2011, for the record). Annikas polare Richard jobbar på ett sjukhus i denna håla och tyckte det vore roligt om vi ville kika förbi. Sagt och gjort. Vi satte oss på en buss där mestadels av rutten kändes igen från resorna vi gjort till Mollendo tidigare månader. Efter några timmars åkande delar sig vägen, och vi tar av till vänster ned mot dalen.

Vi passerar otroligt coola grönområden och en flod i dalen. Bussen gör ett snabbt uppehåll i en liten by för att släppa av och ta upp nya passagerare. Något gör att vi dröjer längre än väntat, och folk börjar bli otåliga. När bussen åter börjar rulla igen så klarnar bilden. Framför oss stod en lastbil med lejon och blockerade vägen. Helt random och otippat. Nu var det ju inte meningen att han skulle blockera vägen. Råkade bara bli så då han inte hade koll på hur stort fordon han (lastbilschaffisen) hade i förhållande till vägen. Fick knö oss förbi helt enkelt och fortsätta resan.

Ytterligare 30min passerar och vi kommer till nästa stopp. Denna gång är vi framme i Aplao. Vi kollar oss lite förvirrat om för att göra en snabb orientering, och eventuellt för att försöka se om Richard kommit till platsen för att möta oss än. Ingen Richard är där dock, så vi skickar ett SMS och börjar knalla runt lite på gatorna. Folk stirrar ganska mycket på oss. Tydligen inte vanligt alls med turister i byn. En äldre herre knallar fram till oss och muttrar och gestikulerar om våra val av kläder. Han rekommenderar långärmat då det finns mycket mygg i byn. Tyvärr kunde vi inte efterfölja rådet… Eller jo, det kunde vi väl, men jag var inte sugen på att ha en tjock pull-over när det är 30 grader varmt ute. Så jag trottsade idén, vilket jag fick lida för i slutändan. Shit va mygg det fanns, och inte den typen vi har i Sverige inte, utan små, typ lite större än knott, och MÅNGA på samma gång. Det enda man kunde göra för att undkomma dem var att röra på sig hela tiden, dvs vandra fram och tillbaka på gatorna. Stannade man i tre-fyra sekunder så fick man räkna med att man hade lite vevande att göra. Konstigt för övrigt att de inte säljer någon typ av djungelolja? Normalt så har de ju försäljare till allt överallt. Skosnören, elkontakter, skruvmejslar, mat, och DVD-skivor, var del i det utvalda sortimentet vi kunde hitta. Inget myggrepellerande medel tyvärr. Vi fick helt enkelt klara oss genom oavbruten spasm i armarna.

Lite senare så mötte vi Richard på torget. Han hade dock inte tid med oss för tillfället utan var tvungen att gå tillbaka till en operation på sjukhuset. Jag och Annika passade på att fixa ett vandrarhem under tiden, samt att knalla iväg till en restaurang. Vi hade ju tänkt att käka ihop med Richard, men det drog ut så mycket på tiden. Innan restaurangen så bestämde vi oss för en långpromenad för att kolla in omnejden.

Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog för oss, men vi tog oss till grannbyn i alla fall. Så det lär ha tagit ett hyffsat bra tag. Frågar man någon i Peru hur lång tid det tar att gå till något ställe så får man alltid räkna med att en peruviansk minut är hundra sekunder lång, minimum. Fint var det på vägen i alla fall. Vilt växande avokado stötte vi på bland annat. Det hade redan börjat skymma när vi kom fram till byn, och det fanns inte mycket att se där alls. En kyrka och ett litet torg hade de, samt lite kioskverksamhet. Mer än så blev det inte. Vi hade bra tajming och lyckades ta en buss tillbaka till Aplao. I Aplao så träffade vi två poliser som vi frågade efter ett hyggligt matställe. Ena polismannen samrådde med kollegan och konstaterade ett bra ställe. Han pekade oss i en riktning bara ett kvarter från där vi stod. På ovanvåningen till en telefonaffär så låg den rekommenderade restaurangen.

På restaurangen så tänkte vi att vi drar till med en förrätt och en varmrätt. Alltid gött med lite soppa innan maten tänkte vi. Det dröjde ganska länge för käket att bli klart, och när det väl var dags för servering så fick jag en smärre chock kan man säga. Till borde kommer kyparen med två BAUTAskålar med soppa, samt varmrätten, direkt. De har ingen större koll på hur saker serveras i tidsordning, generellt sett. Ibland får man maten vid olika tidpunkter, var person för sig, med 10min eller mer mellanrum mellan personerna och måltiderna. Så ett hett tips är att inte bry sig om viss bordsetikett, dvs, vänta inte på att alla får maten innan du börjar käka, då får man ofta käka kall mat.
Vidare behöver jag kanske inte beskriva om att det förehöll sig som en omöjlighet att äta upp allt som serverats. Fattar dock inte varför kyparn inte sa till om att det var extrema portioner mat de tänkte leverera? De är väl giriga och vill kränga käk kanske, eller så är det ohyffsat att säga emot när en kund beställer något? Svaret kommer jag nog inte få inom en snar framtid i alla fall. Varmrätten på Annikas tallrik bestod för övrigt av flodkräftor, vilket Aplao är känt för här, medan min tallrik var täckt av ett berg av kycklingbitar och pommes frites.

Knökfulla av mat begav vi oss tillbaka till vårt hostel för att vila en snabbis. Mer eller mindre 15 minuter förlöpte innan Richard hörde av sig. Vi mötte Richard på plaza de armas, varpå förslaget om mat (igen) dök upp från hans sida. Vi knata iväg till en mindre restaurang några kvarter bort. Jag förklarade snällt för Richard att vi inte var speciellt hungriga. Tyvärr kunde han dock inte ta nej som ett svar. Han köpte kyckling och en påse pommes frites innan vi gick till nästa lokal. Här bodde en annan doktor, i en nedlaggd tandläkarklinik, eller diverseklinik. Fortfarande stod alla grejer kvar. Såg lite morbid ut att bo i en klinik. Mer som kan föreställa sig en bostad åt Josef Mengele i hans våtaste drömmar typ. Det var inte direkt den senaste utgåvan av utrustningen om man så säger. Trasiga britsar, och tandläkarstolen ska vi väll knappast gå in på i hurpass väl skick den var i. Hade varit en perfekt inspelningsplats för valfri psykopatisk thriller i princip, men stämningen bland oss var god i alla fall.

Det dukades upp tallrikar till samtliga närvarande, inklusive mig och Annika. Jag fick verkligen forcera ned maten. Jag hade gärna använt en stöt eller något för att göra undan med lite plats i magsäcken, men tillhyggena som fanns till hands var inget jag vill ha nära min mun. Haha! Jag ska väl nämna att vi träffade två kollegor till Richard där han köpte kycklingen också. Det var alltså en av de läkarna vi var hemma hos nu. Efter käket så korkades det upp en flaska pisco, som överläkaren/chefen för sjukhuset i Aplao hade fermenterat och bränt själv. Peruansk moonshine. Jag var skeptisk till en början, men efter att ha läppjat en slurk så intygade jag om att det var bra skit han hade grejat den där gubben.

Mer tid passerade och samtliga blev gladare i hågen så att säga. Jag kan tillägga att det också är olagligt att dricka och samla folk privat dagen innan valet. På gatorna fanns det affisher postade om reglerna som gällde denna dag. Det var ganska så straffbart enligt skriften. Det var också olagligt att sälja alkoholhaltiga drycker i affärerna, men är man i ett av de mer kända pisco-distrikten så är det otänkbart att det inte finns några flarror i var mans bostad. Chefen hade sett till att bunkra upp rejält tydligen. Kommer inte ihåg riktigt hur många pet-flaskor han huserade med, och bjöd av. Just den biten var lite dimmig vid klockslaget det begav sig, av starkt känd anledning. Tiden passerade allt snabbare då vi lirade tärning. Detta är något som är ganska vanligt här. Kommer inte ihåg vad de olika speltyperna kallades för i nuet tyvärr. Vissa spel gick ut på att man skulle samla ettor på tärningarna. Man räknade samman ettorna, och när någon spelare nådde 7, 14 eller 21 så var det dags att dela ut klunkar. Så ett helt vanligt spritspel med andra ord. Otroligt trevligt i sällskap. Något menlöst för solitärt spelande kanske, om man inte gillar utmaningen? Haha!

Klockan sju på morgonen lämnade vi läkarkliniken i rejält förfriskat sällskap av de andra, förutom läkarn som bodde i lokalen så klart. En av personerna som var med fick gömma spriten i kläderna medan vi gick på gatorna till vårt hostel. När vi kom fram till porten så var det låst. Jag och Annika fick banka på dörren i säkert fem minuter innan en rejält morgontrött dam öppnade dörren och undrade vad som försiggick. Med ett glatt leende på läpparna uttryckte vi “Buenos dias!” och pep snabbt iväg till vårt rum. Jag kan vid detta tillfälle ha hört den högsta sucken i mitt liv bakom mig. Har full förståelse för det i och för sig. Inte direkt det juvligaste som finns att bli väckt klockan tio över sju på en söndagsmôra av två utländska dretfulla idioter som bultar på porten. Vi fick inte så många timmars sömn, men det lilla vi fick var trevligt.

När vi hade checkat ut från hostelet så pågick redan presidensvalet för fullt, och folk satt på torget och diskuterade vem man hade röstat på, eller vem man tänkte rösta på. Längs gatan fanns det också mattält. Vi slog oss ned där för att käka frulle. Det var väl inte direkt någon gastronomisk gourmetupplevelse, men det var i alla fall lite bukfylla. Majs, potatis, lite kött, och en stark chilisås. Jag och Annika diskuterade om vad vi skulle tillbringa dagen med. I närheten av Aplao så finns det gamla fotavtryck från dinusaurier bland annat, men jag övertygade Annika om att vi inte skulle göra denna expeditionen den här gången. Anledningen till det är att avtrycken finns utanför staden, inte direkt lättillgängligt. Man måste hyra en taxichauför som tar en dit, väntar på att man ska knalla ut i den stekheta öknen, kolla avtrycken, och sedan vandra tillbaka. Kändes lite för osäkert. Plus att på bakfyllan så var väl inte solig öken precis vad jag ville ha. Vi gick till busstationen, eller snarare tvärgatan där bussarna går ifrån för att boka hemresan till Arequipa. Det var nog tur att vi gjorde det. Det var kö långt ut på gatan till biljettförsäljningen. Det fanns inga tidiga bussar, så vi fick ta en som gick runt tre/fyra-tiden på dagen. Anledningen till köerna var på grund av valet. Man måste rösta och närvara i den staden där man är folkbokförd eller född fick jag förklarat.

Nu hade vi alltså några extra timmar att slå ihjäl, och eftersom Aplao inte är någon världsmetropol så hade vi tid att vandra runt centrum åtminstone två varv. Mer eller mindre lika stort som Skoghall centrum. Blev en del vattendrickande och glassätande denna varma dag. Resterande timmar och minuter fördrev vi på en stentrappa i väntan på bussavgången.

Längre än så här sträcker sig väl inte denna historia. Tror att jag fick med det mesta. För er som missade valet så kan jag berätta att Ollanta Humala vann med 51,449% mot Keiko Fujimori. Kan kort nämna att det också är olagligt och direkt straffbart med äckligt feta böter som påföljd att inte rösta här. Tänk på det alla soffpotatisar! 🙂

Jaha… Då var det väl inget mer för detta inlägg va? Bilder kanske. Tror de ligger på Annikas kamera för tillfället. Tankar upp dem vid senare tillfälle. Internet är halvt odugligt just nu i vilket fall som helst. Men några spaltmeter har jag fått bjuda på i alla fall. Inte illa presterat, eller hur?

Vi hörs nästa gång skrivförmågan återfinns.

Kraaaaam pååådä’! (För er som inte visste så körde SVT en repris av Nilecity 105.6. Avsnitt 6/6 sändes i förrgår, eller för tre dagar sedan för er som är i framtiden, 5:e augusti med andra ord. Finns även på www.svtplay.se i några veckor till).

Då kör vi en uppdatering efter som ni så troget väntat i mer en månad, med spänning så klart.

Det har ju vart en del påhitt sedan senast ni läste om äventyren, och jag tänkte att jag kör en liten snabb referens och re-cap från förra inläggets slut så ni är med i svängarna:

Vi var ju i Mollendo igen för att bada och götta oss i solen, medan det var varning för tumult och katastrofdemonstrationer. Detta inträffade dock inte när vi var där tror jag. Vi fick istället nöja oss med att kolla på fiskmåsar som stekte runt på stranden med en attityd. Dagen efter att vi kom hem visade sig dock ha utbrutit ganska stora kravaller. Hela prylen handlar om att de vill anlägga en gruva i Mollendo, då det finns gott om mineraler där. Folket i byn tycker dock att det förorenar omgivningen så de vill inte ha någon gruva där alls. Under demonstrationerna så användes vattenkanoner för att skingra massan, och det plus lite för hårda handskar från polisens sida medförde att några dog, och MÅNGA skadades. Under samma arbetsdag så gick det skytteltrafik med helikopter till sjukhusen i Arequipa. Man kan säga att de (läkarna) hade en del att stå i den dagen. Vidare samma kväll så blev det nya demonstrationer, men denna gång i Arequipa, med ett tillägg i demonstrationsropen: “Poliser är lönnmördare”. Polisen gjorde sig redo för att möta en ännu surare mobb, men som tur var så blev det inget mer än ropen från människorna. I affärerna hade de dock vidtagit försiktighetsåtgärder genom att spika för alla skyltfönster. De har nog varit med förr skulle jag tänka mig.

Nu lämnar vi dramatiken en stund och kastar oss över till lite roligare grejer: Resan mot Bolivia. Vi var ju tvungna att förnya våra visum genom att lämna landet och sedan komma tillbaka igen. Detta gjorde vi genom en liten tripp mot Titicaca-sjön och Bolivia alltså.

Resan började den 8/4 (tvåtusenelva och inget annat), runt 15:30 med en busstur mot Puno. Bussresan skulle ta oss 6 timmar på snirklig bergsväg. Riktigt fräna landskap passerade utanför fönstret, och det påminner mer eller mindre om något man sett på bilder från NASA. Ganska karja och stora landskap, samt en del lamor och alpackor. Haha. Färden går igenom en hel del naturskyddsområden. Lyckas man inte se någon form av lama på denna rutt så lider man troligen av någon defekt i ögonen. Tror att lamorna har tecknat ett roaming-avtal med någon parkförvaltare, i smyg och under influens av grava mängder pisco. Hemliga djur det där.

Väl i Puno så hittade vi snabbt ett hostel att bo på. Lämnade grejerna där för att vandra på gatorna. Det mesta hade redan stängt när vi kom dit, så vi skippade utforskningen i utbyte mot en riktigt bra restaurang. Alpaca fanns på menyn, så det blev dags att äntligen prova på smaken av de idislanade ullbollarna. Jag hade förväntat mig något i stil av lamm, men blev lyckligt överaskad av att det inte ens smakade i närheten av det. Smaken påminner mer om en kombination mellan fläsk, och en textur av biff. Riktigt najs. Rekommenderar er att prova när ni får möjlighet. Restaurangen stängde lagom till att vi var klara. Blev sedan lite sömn innan nästa dags strapats.

På morgonen följande dag var vi uppe tidigt för att ta en tur på Titicaca-sjön. Köpte biljetter till en turisttur som gick till Uros-öarna. Urus är flytande öar som är byggda av vass och annat bös från sjöbottnen. Det hela verkar väldigt primitivt, vilket det också är i månt och mycket, men självklart har de viss teknologi där ute. Både TV och radio-LAN fanns på plats. Detta drivs i stor mängd av solpaneler som de har gömt undan så att turisterna inte ska se det så bra. Jag funderade mest på hur de skiljer mellan avlopp och vatten till köket där ute. Men de kanske har löst den biten också på något smidigt sätt?

Efter Uros tog båtturen oss vidare till ön Taquile, som ligger c:a 4.5 mil utanför Puno. Taquiles högsta punkt är 4050 meter, och det bor runt 2200 pers på ön. Man kan ju säga att det inte direkt var en lätt promenad uppför de branta trapporna på Taquile. Fick ta många pauser för att försöka hämta andan. Medan man satt där och flåsade fördärvad och tjippade efter syre så kom flera öbor förbi med tungt lastade ryggar. Fattar inte hur de pallar. De såg inte direkt atletiska ut. Mer som sönderslitna/utbrända pensionärer tyckte jag. Vissa hade hela kioskverksamheter på ryggen, medan andra bar på stora gastuber. Påminner om facistträningen Rocky Balboa genomgår i filmerna, ni vet när där han joggar omkring, bärandes på feta stockar, mitt i vintern. Tydligen jobbar vissa på ön med att bära upp grejer till byn. Kommer inte ihåg hur mycket de fick för att bära saker, men det var inte mer än 5 soles vill jag minnas. Vi käkade en lätt lunch på Taquile också. Det fanns omelett eller fisk att välja på. Jag och Annika beställde in en av varje och delade på det. Fick lite soppa som förrätt också. Guiden berättade lite om traditionerna och folket på ön, vilket man gör på en turisttur som vanligt. Mer än så var det väl egentligen inte, mer än att det var väldigt fin omgivning och väldigt ren luft i jämförelse med städerna. Lite mer rundvandring tog plats och sedan begav vi oss mot båten igen. Resan skulle ta oss vidare till nästa ö: Amantani.

På båten till Amantani så träffade vi en tjej som bodde på Taquile. Hon skulle börja studera till guide och ville gärna resa runt i världen. Detta är tydligen inte så vanligt hos lokalbefolkningen då de hellre är i trygghet på sina öar. Izabella som hon hette hade fått chansen att resa till Frankrike redan, vilket var det som gjorde henne intresserad att studera turism.

När vi nästan var i land på Amantani så började kaptenen ropa åt oss att gå in i båten och sätta på oss flytvästar. Blev ett väldans vevande och ropande på honom. Några hundra meter längre bort låg kustbevakningen och guppade i vattnet, och det var det som utlöste paniken hos kapten. Kaptenen får nämligen böta runt 5 soles för varje resenär som inte har en flytväst på sig. Dessutom får man inte sitta på taket på båten. Det var bara att kliva in och sätta på sig flytvästen, och fem minuter senare så la vi till i hamnen på Amantani.

Solen hade börjat dala sakterliga när vi möttes av vår värdinna på Amantani. Ana hette hon. Hos henne skulle vi spendera natten för att nästa dag åka tillbaka till Puno. Vi stannade till i en liten affär vid stranden för att handla några förnödenheter som behövdes till frukosten dagen efter. Sedan gick vi till Anas hem uppe i bergen. Ana lever ensam med sina två barn i ett hus på ön. Ana livnär sig mestadels på turism, men också på jordbruk. Hon sålde också en del grejer som hon stickat och virkat. Typ mössor och sånt. Vi blev visade till vårt rum där det var ganska lågt till tak. Antar att det var lite såhär som Gulliver kände sig när han besökte Lilliput. På kvällen gick vi till byns torg där människor satt ute och grillade och pratade. Vi blev guidade av Anas sjuåriga dotter, som vi sedan köpte choklad till som tack för vägvisningen. Jag hade nog tappat bort mig på ön då det var helt kolsvart ute nu. Köpte med oss några bira som vi tänkte dra i oss lite senare på kvällen. Blev aldrig något av det. Istället fick vi släpa på det i vår redan ganska tunga och pessimistiska “det blir nog skitväder, måste-packa-mer-grejer-packning”. När vi kom tillbaka till stugan så hade Ana påbörjat att laga kvällsmat. Det bjöds på en schysst soppa och lite muña tea. Sedan var det dags för att tryna kudden. Helt slut efter den dagen, trotts att man hade tagit en smyglur under luggen på båten. Vi klev upp klockan fem på morgonen nästa dag. Ana verkade morgontrött men pallrade sig ur sägen och fixade pannkakor till oss. Efter frullen så tog hon oss ned till båten som skulle ta oss till fastlandet igen.

Vi anlände i Capachica efter en go båttur igen. Lite kalla vindar på sjön så tidigt på morgonen, men solen var redan uppe och brände gött i nyllet. När vi la till med båten så var det inte någon direkt hamn vi hade åkt till. Såg mest ut som vi hade stannat vid en strandkant mitt ute i bondvischan. Där stod en liten minibuss och väntade på oss och andra passagerare, så det verkade vara någon sorts fungerande indirekt hamn trotts allt. Jättekonstigt tyckte jag. Men coolt samtidigt. I närheten så finns det ganska kända ruiner från inka-tiden som vi tänkte stanna vid, men när vi väl kom fram till korsningen där vi tänkte kliva av så bestämde vi oss för att åka vidare tillbaka mot Puno för att ta en buss till Bolivia istället. Sagt och gjort. En tid senare så var vi framme i Puno och deras turistcentrum där det finns bussar att åka med. Priserna var ganska dyra. 20 soles per person skulle det kosta oss för en enkel biljett. Aldeles för dyrt tyckte snål-ove inom oss, plus att det är aldeles för turistigt att åka med ett resebolag hycklade vi. Det blev istället alternativ två för vår del. Några kvarter längre bort hade vi fått veta att det fanns en annan busstation som används av lokalbefolkningen. Vi tog en liten vandring dit, och fick ett mycket bättre pris. 7 soles per person. Det blev en tripp på ungefär två och en halv timme med minibuss längst titicaca-kusten. Slutstation blev Yunguyo som ligger precis på gränsen till Bolivia.

Ifrån torget i Yunguyo tog vi en trehjulig taxi (typ som en tuc tuc) till gränsen, vilket bara var någon kilometer från citykärnan. På andra sidan gränsen så köade vi till migrationskontoret för att få en stämpel i passet. Tog ungefär 15-20 minuter innan det var vår tur. Lite bitter min fick jag när de förklarade för oss att vi måste checka ut ur Peru innan vi kan få komma in i Bolivia. Så nu vistades vi illigalt helt plötsligt. Haha. Fick gå tillbaka till Peru och köa till deras migrationsverk istället. När vi fått en stämpel där så var vi officiellt inte i Peru längre, utan löst hängande mellan två nationer. Helt galet på något sätt kan jag tycka. Blev ännu en vandring tillbaka på 200 meter till Bolivia. Där fick vi fylla i formulär där vi noggrant specificerade vad syftet med resan var. Undrar om jag fick något rätt på min lapp? Hur som haver så fick jag komma in i landet i alla fall. Vi satte oss i ännu en minibuss som tog turen till Copacabana.

I Copacabana försökte vi att hitta ett bra ställe att bo på, men efter mycket övervägande och letande så blev det helt enkelt det första bästa. Valutan skiljde sig en del i Bolivia. När vi fortfarande var i Peru så hade vi växlat in 100 soles var, och för den pengen så fick man 250 Bolivianos, vilket räckte hur bra som helst i princip. Vi bokade ännu en båttur till dagen efter i Titicaca-sjön, och efter det så utforskade vi stadskärnan i Copacabana. Det fanns en del att titta på. Bland annat var vi in i den stora kyrkan de har där. Ganska blaffigt där inne. Ute på gårdsplanen till kyrkan har de laggt stenar i jätteformationer på marken. Ser ganska coolt ut när man står en bit högre upp och tittar ned. Efter kyrkan så var det dags att syndigt intoxikera sig på en Judas (ölsort) på torget. Jag kan inte precis säga att den var speciellt god. Ganska spritig smak med sina 7vol%. Mest snygg etikett och roligt namn. Efter biran knallade vi runt lite till. När skymningen kom satte hungern in sin rätt. Tog in på en restaurang med en ganska hygglig meny. Tyvärr kunde kocken inte laga någonting annat än pizza den kvällen dock då hans fru inte arbetade. Lustigt sätt att driva restaurang på. Lasagne och pasta är inte direkt svårt att göra, och det stod som dagens special dessutom. Haha! Vi beställde in en varsin familjepizza och delade på en liter coca-cola. Nu låter det ju bizzart mycket kanske, men familjepizzorna här är inte så stora som i Sverige. Antar att vi får döpa om familjepizzorna i sverige till “hela-släkten-plus-vännerna-size-pizza”. Man orkar en boliviansk familjepizza själv om man kämpar lite och gapar stort. Priset var ganska najs också. För hela kalaset betalade vi 70 bolivianos, vilket vid det tillfället motsvarade runt 60 svenska kronor. Slut på den dagen i princip. På vägen till vårt hostel kollade vi igenom några affärer. Mycket mer blev det inte. Kan kort nämna för sakens skull att det under dagen hade varit val i Peru också. Det står nu mellan Ollanta och Keiko. Fortsättning om det följer.

Det har nu blivit dag 2 i Bolivia och Copacabana. Vi är uppe i etern för att dra iväg ut på titicaca-sjön igen. Denna resa tog oss till ön Isla del Sol. Isla del Sol har en ganska så speciell teräng. Lite halvjobbigt att knata omkring där, men samtidigt otroligt häftigt. Vi kollade primärt på ruiner från inka-tiden vilket var fränt så klart. Finns i övrigt ganska mycket natur att tittta på där också. Denna gången tog vi en oguidad tur då vi inte orkar lyssna på vad de har att säga alla gånger. Roligt att upptäcka saker själv istället. Uppe i bergen hittade vi snö som sakterliga smälte bort i förmiddagssolen, och porlade sedan ned till stranden i form av vatten. Lokalbefolkningen verkar använda vattnet dels till att dricka det, samt tvätta, och övrig renhållning. Vi var på två sidor av ön. Vi hade valet att göra en lång vandring över hela ön, men beslutade oss för att åka båt istället då vi hade lämnat all packning vid turistinformationen. Vi hade fått gå hela vägen tillbaka och sedan korsa ön på nytt om vi ville göra hela vandringen. På andra sidan ön pratade vi med människor som hade gått över hela ön, men som tyckte att det inte gjorde allt för mycket om man missat det. Det hela handlade om natur och utsikt mer eller mindre, vilket vi under tre dagar hade fått uppleva i alla fall. Efter några timmar till på ön tog vi tog båten tillbaka till Copacabana. Det hade börja dra sig ihop för hemresan. Växlade in ytterligare 100 soles och gick sedan på en shopping-spree och försökte bränna pengarna. Misslyckades med det helt dock. Har fortfarande en del bolivianos kvar. Gjorde en liten snabb uträkning på det hela och konstaterade att vi brände ungefär 240kr per dag och person, inklusive alla resor, boende, mat, och allt vi handlade, och som jag nämnde så har vi fortfarade pengar kvar sedan resan, så siffran stämmer inte till 100% (räknade in pengarna vi växlade in). Här har ni uträkningen (för både mig och Annika ihop):

Utresa från Arequipa till Copacabana
40 S/. Buss Arequipa -> Puno
40 S/. Hostel i Puno
40 S/. Båt Uros – Taquile – Amantani
60 S/. Övernattning inklusive mat hos Ana
10 S/. Capachica
10 S/. Buss till Puno
14 S/. Puno -> Yunguyo
4 S/. Taxi från Yunguyo till gränsen

I Bolivia (Bolivianos = BOB):
5 BOB Gränsen -> Copacabana
80 BOB Hostel
70 BOB Pizza
50 BOB Boat isla del sol
5 BOB Copacabana -> Gränsen
315 BOB Shopping-spree

Hemresa:
2 S/. Taxi gränsen -> Yunguyo
14 S/. Yunguyo -> Puno
60 S/. Puno -> Arequipa
30 S/. Middag i Puno
5 S/. Taxi från stationen till lägenheten.

~629 S/. totalt (inräknat de soles vi växlade in till Bolivianos)

Det gick lite smidigare att ta sig från Bolivia till Peru nu när vi visste hur vi skulle göra vid gränsen. Vi lyckades dessutom att få visum i 6 månader genom att säga att vi jobbar volontärt. De skrattade åt oss inne på kontoret när vi sa det, men log snällt och stämplade 6 mån åt oss i alla fall.

Vi hade bra tajming från Yunguyo till Puno också. Personerna som väntade på bussen hade stått där i över en timme och väntat. Vi behövde dock bara vänta c:a 5 minuter. Hade lite hyggliga åskväder mellan Copacabana och Puno vilket var fränt. Man ser ganska bra från bergen utöver vattnet. I Puno blev det lite käk på stora busstationen. Käkade pasta som säkert var tre dagar gammal. Dyr var den också. Tror vi betalade runt 15 soles per portion, vilket man annars får en jädrigt fin middag för på en bra restaurang. Det var lite bukfylla i alla fall. Återigen 6 timmar på bussen. Lyckades inte sova så länge dock. Tror jag var vaken mestadels av vägen. Skittråkigt i och med att det var mörkt ute nu. Kom fram till Arequipa runt 4-tiden på morgonen, och jag kom väl i säng c:a 30min senare. Sedan var det upp till jobbet runt 7-tiden för att knega lite igen.

Nä ni… Vad säger ni? Ska vi runda av lite med bilder igen, så spar vi övriga spännande anekdoter till andra inlägg? Ni har väl säkert bättre saker för er idag än att läsa inlägg i alla fall? Bara gött att hålla er lite på edge till nästa gång. Det är för övrigt så man lockar tittare/läsare har jag för mig, dvs att locka med mer-värde och spännande grejer. Haha! Nästa gång ni läser blir det troligen i samma anda och utförande som alla andra inlägg. Långa, jobbiga och plågsamma, men inte minst med mycket innehåll och kanske en del galna grejer. Men ni börjar ju vänja er nu, så det gör säkert inget, eller?

Så till nästa gång vi hörs så får ni ha det superduper som vanligt.

Over and out.

Ännu en uppdatering kära läsare. Med häpnad så tycker ni: “VA! REDAN!?”, antar jag i alla fall.

Den 27:e drog jag och tjejen till djurparken i Arequipa. Verkade ganska bra på deras hemsida. Snacka om bra skyltning, men dålig förpackning.

Drog iväg ganska tidigt för att slippa att trängas med folk, plus att det brukar ta ganska lång tid att ta sig igenom djurparker normalt sett, så vi ville ha gott om tid för att kolla in hela utbudet.

Det började ganska så OK med en del växter som hängde över den smala stigen ned till djurparken. Kändes lite djungelaktigt, och nästan som att någon hade laggt ned sig lite för att göra en hygglig upplevelse. Bra första intryck. Nästa intryck var lite mindre bra dock. Hittade en fågelbur, utan något vidare utrymme. Typ två pinnar tvärs igenom buren där fem större rovfåglar satt. Verkade lite litet. Ingenting annat i buren heller. Verkar som de satt djuren på pedistal för show-off ungefär. Bilderna jag har tagit visar tyvärr inte så mycket på det, men djuren vi mötte hade onaturliga beteenden, typ stressade, nervösa, uttråkade etc. Puman de har gick rastlös fram och tillbaka på en stock. Inhängnaden var ganska så liten för ett sådant djur. Vidare begriper jag inte varför de exempelvis delar av inhängnaden mellan jaguarerna. De hade alltså två varsina burar istället för att få vara tillsammans i flock för att stimulera varandra. I naturen är de i och för sig ensamvargar, men i en sort liten djurpark hade det kanske varit smart att stimulera dem genom att släppa ihop dem då och då, eller varför inte släppa in en gibbonapa för att stimulera psyket lite? Fler än en apa hade nog varit överjävligt mot den stackars katten? En liten video på vad jag menar: http://www.youtube.com/watch?v=S3CI8I5Si_U

I djurparken fanns det även en hel del olika sorter ökenrävar. Ganska fräna. Tyvärr var dessa också ganska så stressade av publiken, vissa var dessutom livrädda och satt uppflugna på högsta punkt i ett hörn då de inte ens finner säkerhet i sina små krypin. Var inte något vidare städat heller, och det totalstank av urin då det bara är betong i burarna och ingenstans för avföringen att ta vägen. Borde det inte finnas någon världsstandard för hur en djurpark ska fungera, och hur små utrymmen man får ha?

I denna djurparken är det också supervanligt att mata djuren med diverse. Även skräp landar i burarna verkar det som, framförallt i apburarna. Småaporna har till och med lärt sig att tigga genom att sträcka ut båda händerna och forma dem som en skål för att motta “gåvor”. Det låg allt från flaskor, till kapsyler, plastpåsar, och andra typer av förpackningar. Antar att invånarna här tycker att det är skitgulligt när aporna lattjar runt i soptippen? Blev mest förbannad när jag såg en kärring ge en av kapsylerna till en apa. Jag menar. Vad ska apan med kapsylen till? Aporna verkade inte må dåligt i övrigt, och vissa av dem tycktes ha ganska kul i lianerna, de få som fanns.

Vi knallade sedan vidare till vad de kallade för “akvarium”; även det en halvtragisk upplevelse. I akvarierna, vilka var skitsmå för att typ tvinga fram fiskarna till publiken som glatt bankade på glasen, hade de satt in bakgrunder som såg ut som korallrev etc för att det skulle verka flashigt. Fanns dock inte en enda sten, sjögräs, eller någonting annat som fiskarna kunde gömma sig i. Uppskattningsvis så var akvarierna c:a 25 liter, och i det skulle exempelvis 5 pirayor husera. Lite tajt med andra ord. I ett annat akvarium hade de små rockor, typ lika många som nämnt hos pirayorna. Lite större utrymme dock. Vet inte vad som är vettigt, men det såg väldigt litet ut, tillräckligt litet för att man ska fundera på det alltså.

Påfåglarna vi såg hade tappat alla sina stjärtfjädrar, alla utom tre. I och för sig inget konstigt i det förmodligen. Nog bara parningssäsongen som är över, men det såg ut som ett koncentrationslägerdepresivt samhälle med betong, skyddsnät, och inga fjädrar. 🙂 Vet inte ens varför de satt i buren? Oftast brukar väl påfåglar knalla omkring öppet i djurparkerna eller? De brukar ju inte dra iväg så långt vad jag vet. I buren hade de åtminstone potensial tillsammans med de andra fåglarna att vända sig om när de kommit till ena änden av buren.

De enda djuren jag eventuellt tyckte hade det ganska så bra var sköldpaddorna och aligatorerna. De gör ju inte så mycket anspråk på en större miljö heller ser det ut som. De hade en hygglig liten pöl att simma omkring i när de kände för det. Annars låg de mest på playan och jäste. Pingvinerna verkade inte heller så missnöjda med sitt område. Bältdjuren verkade också hyffsat frälsta i sitt revir, där de hade fullt ös med att gräva gångar.

På det stora hela var det en blandad upplevelse kan man säga. Vissa grejer var roliga, medan andra inte var det. Vore nog bra ifall WWF tog sig en titt på verksamheten i alla fall.

Avslutningsvid så drog vi en middag på TGI Friday. Ett amerikanske hak där de serverar goa biffar, revbensspjäll, hamburgare, med mera.
Jag drog till med en “southwest hamburger”, och det var ingen dret kan man säga. Gjord från scratch. Ingen snabbmatsburgare direkt. Potatisstängerna var krispiga precis som de bör vara, annars i Peru så äter de halvfärdiga pommes, vilket jag tycker är skitäckligt. En annan bonus var också att de serverade creme fraiche till Annikas förrätt. Creme fraiche vet inte befolkningen här vad det är. Jag frågade servitrisen vart de köper det ifrån, för jag har verkligen letat efter det. Hon sa att de köper det från ett företag i Lima. Antar att jag får åka dit och handla? Jag har dock hittat en hygglig ersättare för creme fraiche: En form av delikatessmjukost i light-format. Nästan precis som creme fraiche, fast med lite smak av pepparrot. Inte fyskam.

Idag har vi haft en ganska så soft dag. Har storstädat, och hyresvärden är i skrivande stund på taket för att fixa vattentanken som är felkopplad. Det rinner vatten från tanken ned i vår lägenhet upptäckte jag igår, så det är nog bra om det blir fixat nu. Har sprungit som en tätting till markplan och upp igen för att stänga av och sätta på huvudkranen till tanken. Vet inte varför de inte har en sådan koppling på taket heller för? Bökigt. Men men.

Idag har vi inte så mycket vidare planer egentligen. Hyresvärdens son fyller 18 idag, och han bjöd in oss till att ha fest. Undrar om de dricker pilsner i den åldern här? Tar väl med ett sexpack och spanar läget. Blir nog inte så hård kväll. Tänkte dra en revanch på beachen imorgon, utrustad med solskyddsfaktor 300. Det ska vara protester där imorgon också. Kan vara lite coolt att se. Tror de ska protestera mot utsläpp i havet. Drar väl med mig kameran och dokumenterar. Yours truly grävande reporter ger allt för sina läsare så klart. 😀
Om protesterna är lika starka som vid Barsebäck så väljer jag nog att kolla på när fiskmåsarna steker på stranden. Får se hur det blir.

Nä ni. Nu har jag blivit hungrig. Blir löksoppa idag. Kokade en kittel full i förrgår, så jag ska försöka att käka upp resten nu. Hyresvärden är snart klar på taket också. Gött dä! Han måste gå genom vår lägenhet för att komma dit upp.

Då avrundar vi med lite bilder tycker jag. Hörs vid annat tillfälle!

Tjaaa!

Ledsen att jag inte har uppdaterat tidigare. Har varit full fart i princip hela tiden, så nu finns det mycket att berätta igen.

I förra posten så berättade jag att vi skulle på karnival. Vi drog ned på stan, fortfarande lite halvkrasslig vid det tillfället, men det gick ju inte att missa en sådan grej, för att se vad spektaklet handlade om. Lite missnöje möttes vi av då det inte förekommer någon karnival i Arequipa vid det valda tillfället. Mycket konstigt tänkte vi då folk ändå hade pratat om det. Vi fick dock reda på att vi var tvugna att åka utanför staden för att hitta en karnival. Sagt och gjort. Vi vände oss från personen som sa det, och hoppade på en helt slumpartad buss som råkade passera som på beställning. Resan gick till en liten by som heter Uchumayo, och det tog väl strax runt en timme att åka dit. Väl framme så var karnivalen redan igång. Fullt ös med samtliga byns innvånare (typ 25 pers, sarkasm). Bärandes på en avbild av Maria på en form av tron, spelandes diverse låtar, där ibland mexican hat dance. Kändes über-kristet verkligen. De varvade med 3-4 andra låtar. Inte så stor reportoar i den orkestern, men spela skulle de. Samtliga i karnivaltåget stegade vidare in i kyrkan. Lät dem hållas för sig själva och valde istället en annan förträfflig plats; öltältet, eller vad som såg ut att vara ett öltält åtminstone. Satte oss ned vid ett långbord. Faktiskt det enda bord som fanns i tältet. Runt bordet satt andra människor från byn. De tittade på oss, ungefär som om de hade fått nya ögon. Tydligen inte vanligt med turister där. Finns inte så mycket att se heller kanske? Vi frågade om de serverade mat, och visst gjorde de det. Kyckling, med en stark sås, som förekommer vart man än åker häromkring, serverades. Beställde även in lite bira så klart. Lustigt nog så stod det en stor lastbil med öl i parkerad precis bredvid det som nu i fullo refereras till öltältet. Vet inte varför de hade en sådan lastbil, för så många personer kunde jag inte tänka mig att det fanns i Uchumayo. Medan vi satt där i godan ro och käkade och drack så började folk i halvpanik flytta på sig. Vi tittade oss förvirrat omkring. Folk började sedan skrika åt oss att ta skydd och flytta oss från bordet. Anledningen var att de hade apterat hela gatan i svartkrut och bomber. Såg inte mycket ut för världen, men jag är jädrigt glad idag att jag har både syn och hörsel i behåll. JÄVLAR VILKEN SMÄLLKAVALKAD det var. Man blev ibland träffad av diverse flygande skräp från bomberna. Gjorde ganska ont. Gött tryck i krutet man man säga. Självklart stod man ju där med likt en femårings fascination runt nyårsafton. Hehe. När krutröken laggt sig återvände vi till vår trygghet i öltäletet. Efter ett sådant bombattentat hade det suttit fint med en starkare stänkare, men det serverades inte vad jag vet. Ölen var inte dum den heller i och för sig. När vi hade suttit ett tag till så kom en tant förbi. Jag fattade inte så mycket av konversationen, men Annika, och hennes arbetskollega Katrin, skötte hela biten, så det var lugnt ändå… Trodde jag. Tanten skrev ned samtliga våra namn i ett block och travade iväg. Jag fick sedan reda på av Annika att vi just blev inbjudna till att vara jury i byns danstävling. Som trogen “Let’s dance”-tittare (har nog aldrig sett ett enda avsnitt) så kan man ju allt om dans. Not. Jag är så långt ifrån det man kan komma tror jag. Men här satt jag nu, sippandes på min öl, och funderade på hur man dömer i en sådan tävling. Gick ju inte direkt att backa ur heller. Efter typ 40 minuter blev vi anmodade att kliva in i sportarenan de har i byn. Där var det en hel läktare med folk som hade bänkat sig redan. Vet inte vart de kom ifrån, för som sagt, byn är inte så stor, men kanske kom de långväga som vi? Hehe. I mitten av långsidan hade den trevliga tanten sedan tidigare ställt upp tre plaststolar där vi skulle sitta, mitt framför stora läktaren. Efter ytterligare några minuter så fick vi även ett bord, papper+penna, samt en flaska vatten var. Nu kändes allting mer på riktigt. Inget jurybås utan kolsyrat vatten eller? Det fortsatte att strömma in folk i arenan. De fick dock hålla sig på sidorna. Några hade tydligen varit med förr och hade egna stolar med sig. En DJ spelade i ena hörnet av arenan också, och med jämna mellanrum presenterade de den eminenta juryn, var på applåder smattrade runt oss. DJ:en fick dock inte alla rätt på presentationen. Jag fick heta John, och Katrin fick heta Katté-rin, dessutom från Australien sa DJ:en, men hon är från Österike, Austria/Australia, tomato/tomato, typ. I historieböckerna här står det förmodligen väldigt tydligt om hur Hitler utropade “G’day mate, let’s put a jew on the barbee”. En liten stunds väntan igen, sedan började de tävlande att tåga in. Insåg just i det skedet att det inte var någon sliten danstävling med pensionärer, där en festis och två bingolotter var priset, åh nej. Detta hade de preppat för i ett år lätt och ledigt. Det var dessutom stora lag som tävlade, och inte någon direkt pardans. Det var totalt fem lag som tävlade, och vi skulle utse de tre bästa lagen. Dräkterna och dansen var ganska coola. Ett lag bestod av bara barn också, vilka gjorde en jätteprestation. Nog inte skitlätt att koriografera alla de där småglinen. Tävligen gick bra. Jag kan nog inte beskriva så mycket i själva dansakterna mer än några få nyckelord: koriografi, kläder, energi, kultur. En enkel sumering. Röstade bort två lag. Ett av lagen var självklara förlorare. Ganska tråkigt utförande, mest som två-tre moves ur hulahula. Inget som hamnar på min favvolista. Kapade även ett annat lag, som enligt mig var helt OK, men blev nedröstad av tjejerna då de tänker som jänkare, “Men GUD va sött att ungarna dansar” och så är de automatiskt med på en tredjeplats. Nog för att barnen var duktiga, men ett av de förlorande lagen var bättre. Skitsamma. Det ena (bättre) förlorande laget kom fram till oss och frågade varför de förlorade. Jag ville gärna säga att kidsen automatiskt placerade sig på en tredjeplats på grund av jänkartänk, men kunde ju inte sätta en dolk i ryggen på mina kära jurykamrater, så jag fick helt enkelt säga att det berodde på en jämn konkurens och att vi var tvugna att välja bort ett lag till. Antar att det blir revanch nästa år. Vi blev inbjudna att komma förbi nästa år också. Byn vill gärna ha oss där som oberoende part i juryn. Antar att det blir inbördeskrig annars. Efter det hela var över så åkte vi hem. Ganska trötta efter ett hårt arbetspass i dalande solsken.

Om ni fortfarande är kvar och läser så fortsätter nästa berättelse med turen till Yura. Det har nu gått c:a en vecka sedan vi var i Uchumayo. Hyrenvärden tog oss med på ännu ett äventyr. Denna gång bar det iväg till en liten by som heter Yura, som ligger ungefär 50 minuter utanför Arequipa. Yura är en mer känd plats, framförallt hos turister, både inhemska och internationella diton. Vi kom till Yura ungefär runt 9-tiden på morognen. I Yura spankulerade vi omkring i naturområdena längst med vägen. Ganska intressant vegetation. Allt runt omkring är öknar, men Yura är grönt. Det beror tydligen på att byn ligger i en dalgång där vatten samlas under marken, vilket får allting att frodas. Det finns en fin liten bäck som rinner rakt genom byn. I bäcken lever det mycket småfisk, som man kan äta om man vill. Ser mest ut som yngel, så man får vräka i sig bra många om man ska bli mätt. Tydligen har lokalbefolkningen fisken på smörgåsar om jag fattade det hela rätt. Nu är väl inte det primära att det faktiskt växer lite gräs och att det finns fisk i Yura, utan huvudsakligen åker man till Yura för att bada i varma källor. Vi knallade iväg till ett av de tre badhusen som finns i byn. Inträdet kostade oss runt 13kr per person. Ungefär samma kostnad för Skoghalls badhus när jag var liten tror jag. Inte riktigt lika exotiskt dock. Haha! När vi kom in i badhuset i Yura så möttes vi av den beklämmande doften av äggfis, eller svavel om man vill framstå som mer vetenskaplig. Inte direkt supercharmant, men det fick funka. Det fanns fem olika basänger att prova på. De olika basängerna hade olika halt av svavel, och självklart har de olika basängerna olika helande egenskaper, exempelvis mot leverproblem, hjärtproblem, artrit, ackne, med mera. Man var dock rekommenderad att inte stanna mer än 60 minuter i badhuset då det kan få dåliga effekter på en. Känns lite paradoxalt, men jag tror att badhuset hjälpte. Jag känner inga symptom av varken leverproblem, härtfel, artrit, eller ackne. Det var ganska mycket folk i badhuset också, så man fick liksom knö sig ned i de varmare basängerna, medan man i andra basänger var helt själv. Nu låter det kanske som att det är ganska stort där inne, men då har jag nog gett fel bild av det hela. Basängerna är inte större än max tre kvadratmeter. I basängerna med hög svavelhalt så brände det lite i huden, och man undvek i sin högsta sinnesnärvaro att få en kallsup. Hade inte velat prova det kan jag säga. När vi hade badat klart så knallade vi till ett intilliggande hotell. I trädgården där hade de alpacas, och jag var inte sen med att posera med dem. Trevliga små djur det där. När mötet med ullbollarna var klart så gick vi och tog ett mellanmål, och därefter åkte vi till Arequipa igen. När vi kom fram till Arequipa så hoppade vi av vid en marknad som ligger ganska nära flygplatsen. Köpte lite färsk fisk, och coca-blad bland annat. Det började regna efter ett tag, så vi bestämde oss för att avsluta dagen och åkte hem istället.

1687 ord senare så har vi kommit fram till nästa avsnitt. Förra helgen gjorde vi en tripp till stilla havet. Närmare bestämt till en by som heter Mollendo. Beslutet var ganska så slumpmässigt. Runt 13-tiden på lördagen satt jag i min vanliga grop i soffan och gjorde något helt oviktigt förmodligen. Var inte så sugen på att göra någonting alls den dagen, mer än att bara dega och nörda kan man säga. Annika var däremot jättesugen på att hitta på något, så jag fick vika ned mig. Det är ju alltid äventyr när man hittar på något, och det brukar för det mesta bli en ganska positiv grej. Vi packade en resväska med badkläder och ombyte, sedan drog vi ned på stan och köpte en biljett på S:t Ursulas bussbolag. Resan tog c:a två och en halv timme i en skraltig buss. Dock var sätena ganska sköna, och de hade även satt på en film av högsta kvalitet (om man nu gillar spanska såpor i långfilmsformat) i bussen. Jag hade fullt upp med att kolla ut genom fönstret där man såg en otroligt karg men häftig miljö. Obeskrivlig öken, dalar, klippformationer, och oländig tärräng. Mitt i ingenstans fanns det små hyddor där folk bosatt sig. Vet inte vad de gjorde där ute, för det fanns verkligen ingenting som jag kunde se på åtminstone några mil åt vardera håll. Tänk er att man är mitt ute i öknen och så plötsligt står det en skyllt med “Privat mark”. Ganska lustigt tyckte jag. För i närheten av skyllten så fanns det ingen bosättning heller vad jag kunde se. Halvt livrädd var jag under resan också. Chaffisen har nog kört den där linjen bra många år. I branta backar så gasade de brutalt, medan i slutet på backen så är det en supersnäv kurva, utan räcken, med en skön ravin som med ett fritt fall på åtminstone några hundra meter. De var helt avtrubbade inne i bussen, medan jag höll mig i sätet och blidkade rädslan med sinnesintrycken från omgivningen. Skräckblandad upplevelse med andra ord. När vi väl kom fram till Mollendo så hade solen redan börjat gå ned. Vi bestämde oss snabbt för att hitta ett hostel så snart vi kunde. Inte ett direkt svårtlöst problem. Första bästa fick duga. Man har ju sett bättre standard i sitt liv, men för S/.40 får man inte räkna med att det är Hilton direkt. Vi lämnade prylarna på rummet och drog ut på stan för att kolla läget. Det hade nu hunnit blivit helt mörkt. Direkt utan för vandrarhemmet så var kommersen i full gång. Det såldes mat från grill och grytor, piratkopierade DVD:er, diverse grönsaker, fisk, kyckling, kött. En orkester spelade drethög musik också, vilket tydligt hördes inne på rummet i vandrarhemmet. Ingenting för mig och Annika, så vi knallade runt i stan för att se vad vi kunde hitta. Hittade en hyvens restaurang som vi gick in på. Beställde in en rejäl meny av blandad kompott. Kyckling och kött i olika former, pommesfrittes, och olika dipsåser. Riktigt gött var det. När vi var färdiga så knallade vi vidare. Hittade en trevlig terrass att sitta på där man, om man hade haft mörkerseende, kunde se ut över stilla havet. Nu var det ju som sagt kollsvart ute, så man fick nöja sig med havsbrisen och att lyssna istället. Det var dessutom en ganska varm och skön kväll. Vi blev lite småsugna på att ta en bira, så vi knallade runt, fram och tillbaka, tills vi hittade ett hyggligt ställe att slå oss ned på. Hittade en trevlig snubbe från italien att snacka med. Tydligen har han luffat runt hela sitt femtiofemåriga liv, mestadels i afrika, så han hade mycket att berätta om. Det råkade bli ganska sent den kvällen, och jag var noggran med att fukta strupen ordentligt, vilket jag fick lida för väldigt hårt dagen efter. Blev väckt runt 10-tiden på söndagmorgonen med en riktigt skön “sportkeps”. Dags för stranden tyckte Annika. Sagt och gjort. Det var bara att checka ut och ta med sig prylarna och ge sig ut i en enorm värmebölja. Annika hade gjort upp med Katrin att vi skulle möta henne på stranden också. Katrin hade åkt till Mollendo tidigare på söndagmorgonen. En strandpromenad har aldrig tidigare varit så lång, och det var inte med några lätta trippande steg jag tog mig till bortre änden för att hitta Katrin, där hon låg och stekte sig i solen. Katrin insåg snabbt att jag inte riktigt var med i matchen och beställde in ett parasol, vilket jag inte förstår varför hon inte gjort tidigare. Himlen var klarblå, utan ett enda moln i sikte någonstans. Solen stod i zenit typ, och det var omöjligt att inte bränna sig om fötterna när man gick barfota. Jag somnade ganska så snart efter att ha fått lite skugga över mig. Annika och Katrin drog och bada. Vet inte riktigt hur länge jag sov, men jag mådde mycket bättre när jag vaknade. Tillräkligt för att kunna ta ett dopp i oceanen. En uppiggande handling kan jag lova. Det är inte supervarmt i vattnet, men det är jädrigt skojigt med de höga vågorna. Man fick kämpa ganska hårt för att stå på fötterna också, annars dras man ut av returvattnet typ. En badvakt blåste hårt i sin visselpipa och manade in oss. Tydligen var det röd flagga på stranden, vilket innebär att man inte ska vara långt ut, eller helst bada alls. Tidvattnet hade börjat komma in, och det blev ännu roligare att bada. Vill man så kan man även surfa på de där vågorna. De är tillräckligt höga för det. Såg inga surfare runt omkring dock, så jag antar att det inte är så populärt. I vattnet fanns det mängder av döda krabbor också, så kallsup fanns inte på kartan. Om man dök genom vågorna så hade man garanterat rester av krabba inlindat i håret. Mindre najs, men det hör till. Vi badade och solade tills vi inte orkade längre. Gick sedan förbi en fiskrestaurang på stranden där vi käkade. Sedan bar det iväg hem till Arequipa igen. En kul parentes är att man måste lösa en särskilld extrabiljett utöver bussbiljetten för att man ska få lämna Mollendo. Weird. Kostade bara S./1 så det var ingen fara, bara ett konstigt sätt att dra in pengar till stadskassan. Saltet och solen hade gjort ett fint intryck på kroppen. Det snöar död hud från mig nu. Solkräm fanns inte i packningen helt enkelt, något som jag fortfarande lider för. Hehe.

Vi hade besök av Annikas kussin Hanno också. Hanno och hans flickvän Anna var i Peru och hälsade på. Hanno pluggar i Chile för stunden, och Anna hade rest hit från tyskland. Blev mest lite rundvandringar nere på stan, samt lite hyggliga restauranger. Inte mycket mer att säga annat än att det var en trevlig vistelse.

Det var väl ungefär hur vi har spenderat de senaste helgerna och veckodagarna. Vet inte riktigt vad vi ska hitta på denna lördag och söndag. Kanske blir något att berätta om, kanske inte. Den som lever får veta. Nästa uppdatering dröjer nog inte lika länge som denna, och kanske är formatet något kortare, för jag kan tänka mig att tar ett tag att läsa igenom allt detta nu. Jag kanske borde ha skrivit i början att ni får dela upp läsningen i etapper? Men nu står det ju här nere. Väldigt oklokt av mig. Haha. Jag ska försöka att slänga in lite bilder retroaktivt också. Har en jädra massa grejer att visa egentligen, men uppkopplingen har ju inte varit tillförlitlig nog att kunna utföra bilduppladdningar med. Nu har jag ett stabilare internet som man kan lita på åtminstone. Har inte haft några problem alls hittills med det.

Ah. Glömde berätta. Köpte ryggbiff härom dagen. Kostade runt hundralappen för 1.4Kg. Har käkat rätter innehållande ryggbiff i flera dagar nu. Inte helt äckligt.

Nä ni. Nu har jag spräckt 3000 ord. Så nu får det räcka för denna gång. Har skrivit sedan klockan 07 imorse då jag råkade vakna tidigt som tusan. Klockan är kvart över två på dagen nu. Hade förvisso ett litet frukostbreak och tog en liten powernapp, men ändå.

Vi hörs nästa uppdatering.
Ha det bra alla!

Glömde nog immunförsvaret i Sverige tror jag. Är sjuk en till två gånger i veckan nu, av olika karaktär. Börjar ju bli sådär kul att spendera helgerna på rygg med andnöd.

Hur som haver så har jag varit ute i etern och fixat lite nytt material som ni kan avnjuta. Denna gången blir det en liten vlogg som det kallas (eller videoblogg). Tänkte mest för att ni ska få en djupare uppfattning om paketeringssystemet i affärerna här så passade jag på att skjuta en rulle igår.

Drog till affären för att handla lite snask, och vatten. Blir alltid lika frustrerad när jag handlar. Man får inte packa själv oftast, då expediten tror att man ska snatta varorna innan man betalat. Så först måste expediten scanna alla varorna. Sedan ska man betala för sig, antingen med kort, eller cash. Oavsett betalsätt så blir man alltid behandlad som en bandit. Det finns tydligen väldigt mycket falska pengar här, för oavsett vart man går, och oavsett valör av sedel, så kollar de vattenstämplar, silvertrådar, och vad mer det nu kan vara. Det går till det extrema när de kollar på sedlar som motsvarar ungefär 23kr, samt att de snegler på en. Alltså… Vem fan riskerar fängelse för 23 spänn? Lite överparanoida tycker jag nog att de är. Skitsamma. Det är som det är. Börjar gilla mynt bättre. Verkar inte vara någon som präglar falska mynt, för de blir aldrig kontrollerade. Ska man betala med kort så kan man räkna med att det tar mellan 3-5 minuter innan betalningen är klar. Helt brutal säkerhet på det känns det som, vilket i och för sig är bra. Man lämnar oftast kortet innan exediten har börjat scanna varorna. Åter på grund av att man antagligen är en bandit som tänker sätta av med sju kassar med grejer. Sedan ska kortet swappas i tre terminaler, innan man slår pinkod. När allt detta är klart så packar expediten varorna åt en. Vi är vid det här laget uppe i mellan 10-15 minuter, trotts att vi har valt en snabbkassa. Nej. Det är inte överdrivet och menat som ett skämt. Detta är bitter sanning. Jag får ångest varje gång jag ska handla… Nästan. 😀

Just ja.. När man är klar med packning och betalning så ska man vara noga med att spara kvittot. Här måste man ibland visa kvitto för säkerhetsvakterna. Man får då en stämpel på sitt kvitto. Vet inte vad det ska vara bra för, för de kollar nämligen aldrig vad man har i kassarna, så jag vet inte vad de fyller för funktion riktigt. Men men.

Ska ni småhandla, så se till att ni har god tid på er, och att ni inte är stressade, då är ni nämligen helt fel ute. 😀

Efter ett långt sidospår i en detaljerad genomgång av snabbköpsvärlden (vilket nästan i meningsform känns som en paradox) tänkte jag nu bjussa på videoklippet. Handlade totalt 11 varor igår. Håll det i tanke när ni klickar på play. Påssjuka – The video

Vidare för dagen så blir det karnival. Det är väl typ 40 dagar innan påsken som firas (fastan börjar)? Hehe, och tyskarna tycker att annan dag jul låter roligt.

Vaknade av ett härligt jordskalv idag. Vet inte hur starkt det var, men garderobsdörren öppnade sig. Grannen verkade lite halvorolig också. Orkade inte bry mig så mycket. Låg kvar i sängen och knäppte på skönheten och odjuret på Disney Channel och tryckte i mig några chokladdraperadekex. Göt vulgo. 😀

Kunde inte somna om sedan, så det fick bli lite bloggande istället. Ingen som misstycker antar jag? Snart dax för frulle. Ska försöka preppa mig lite för att hålla flunsan borta. Gjorde av med FYRA rullar toapapper i förrgår. Nytt personbästa. Gött skavsår under snoken nu. Har kört med diverse salvor för att hålla’t i schack.

Party on!

Det är inte skitofta jag använder enbart VERSALER när jag skriver en titel tror jag, men idag förtjänar jag det tror jag. Vidare så blir det nog fler meningsbyggnader med versalmissbruk längre ned i läsningen. Vill på förhand be om ursäkt för dålig lingvistik, semantik, och eventuella (med största säkerhet) svordommar som kan förekomma.

Det var nämligen som så att igår var vi inbjudna till middag hos vår hyresvärd. Jättetrevlig gest tycker jag. Jag och Annika hade styrt en flaska rö’tjut som vi skulle ha till matlagningen, och resten skulle vi så klart själpa i oss. Som trevlig gäst ville man så klart hjälpa till med matlagningen för att bygga lite gemenskap. Hackade lök, skalade potatis, hackade vitlök, samt en ört som de kallar för cilandro (tror att det är korianderblad). Cilandro är något jag lärt mig att INTE tycka om efter flertalet försök och övertygande. Den tar över all smak som finns i rätten. Helt klart den sämsta örten som finns i nuläget i mitt liv. Kvinnan som bad mig hacka ett helt knippe cilandro för att ha det i maten är inte min bästa vän längre helt enkelt. Vidare när allt hackade var klart så ser jag till min fasa vad kärringen tänker ösa in i matlagningen. I en STOR bunke hade hon mer än till bredden fyllt med lammnjure. JAG HATAR SMAKEN AV LAMM (för det mesta iaf. Har käkat bra lamm typ 2-3 gånger totalt tror jag), och jag HATAR INNÄLVSMAT. Så tre huvudingridienser var av sort äcklig. Jag fick dessutom till uppgiften att putsa njurarna från eventuella broskbildningar eller senor. Mådde seriöst dåligt när jag gjorde jobbet då jag visste att det var i min strupe de skulle inta bara stunden senare. Väl till bords så tog jag första tuggan. Fick kväljningar av smaken, men försökte le och svalde så mycket jag kunde i samma svep. Jag är dock inte helt kung på att svälja för stora bitar, så det var bara att tugga. Har nog inte pumpat i mig så mycket rött vin på så kort tid vid en bjudning tidigare. Hade inte käkat mer än två mackor på hela dagen heller för den delen. Annika hade sedan länge vid bordet kopplat bort hjärnan helt. Hon hade varit hos hyresvärden dagen innan för att prata med dem om något. Kärringen (Veronika) hade vid tillfället det begav sig avlägsnat urinrören från njuren medan Annika stod där och pratade. I hennes värld kretsade “Stackars satar som ska käka det där”. Töligt att vi var de arma satarna. Mådde illa resten av kvällen. Jag åt bara upp hälften av maten. Som tur var hade Veronika även gjort aldeles för mycket ris, som jag tryckte i mig på snabbast möjliga tid. Riset var tort som fnöske. De har liksom ingenting till ris i detta landet verkar det som. Det ska ätas tort och jobbigt. Vidare under matlagningen så användes glutamat som en krydda. Herregud va Veronika öste i! Blir nog detox nästa vecka.

När vi hade genomlidit färdigt maten så tog Annika och jag oss till reträtt. Avverkade praktiskt taget en hel bunke glass igår kväll. ALDRIG MER ska jag låta mig bli inbjuden på middag utan att veta VAD de tänker servera först. Jag hade nog hellre käkat tjurballe med största sannolikhet (har hört att  det inte ska vara så äckligt i och för sig).

För att lämna det groteskt äckliga matmissnöjet för stunden och övergå till något annat – Jag har fått en praktikplats på samma sjukhus där Annika jobbar. Dock fick jag inte prakticera på kirurigavdelningen som planerat, utan jag hamnade så klart i IT-bunkern. Jag har ingen lön för detta, men jag ser det som en form av inskolning, samt lärdommen om hur arbetslivet fungerar här, samt att se arbetsmiljön. Helt otroligt hur arbetssituationen/miljön ser ut. Försök att måla upp bilden av gammalt sjukhus från kalla kriget, med unken lukt och sönderflagnande väggar. Lite sköna fuktskatdor och skitiga golv. Sjukhuset påminner om något som Josef Mengele skulle ha som en våt dröm helt enkelt. En skräckfilm vore lämpligt att spela in där någon gång. Personalen är väldigt trevliga dock, och man lär sig språket ganska okej. Har lite tur då det finns en kille på IT-avdelningen som hjälpligt pratar engelska. Mestadelen av kommunikationen sköter vi genom Google translate dock. Fungerar hyggligt. Åtminstone så att man har ett hum om vad de snackar om, eller snarare vad de vill när de pratar med en. Vi har ganska så kul på IT-avdelningen generellt. Blir mer lekstuga än arbete för tillfället, vilket är lite halvtråkigt då dagarna går ganska sakta stundvis. När det väl dyker upp ett jobb så är vi 3-4 pers som går iväg för att åtgärda, oavsett vad det handlar om. Igår bytte vi en switch exempelvis. Det är ju ändå bara en person som kan jobba åt gången. Vet inte varför vi andra är med egentligen. Socialt förband helt enkelt? Eller så kan man skylla på varandra när jobbet går åt helvete? Perfa. 😀

Imorgon ska jag och arbetskollegorna ut på lokal. Blir en öl eller två…… …. (konstpaus) …… …. Eller? 🙂

Vi har tydligen haft jordbävningar igen också. Jag har inte märkt av dem alls denna gång. Jag sov. Annika vaknade dock. Hyggligt nog så väckte hon inte mig om det. Får hoppas att hon gör det om det skakar aldeles överjävligt nästa gång. Haha!

Nä. Nu orkar jag inte skriva något mer. Kika in vid senare tillfälle igen. Har inte lyckats lösa uppkopplingen hemma än. Den är fortfarande random, men jag har åtminstone åtkomst från jobbet, så nu kan jag nog ta mig i kragen och ladda upp lite fler bilder som lovat.

Ha’re king!

Dags för uppdatering av bloggen igen då.

Det har ju hänt en del grejer sedan senaste inlägget. Har varit ordentligt sjuk några dagar. Förmodligen varit lite för kaxig när jag har käkat diverse grejer från gatustånd och personer utan gatustånd, men med mat. Nu är jag kry och på fötterna igen. Käkade koltabletter (Tack till Maryna som skickade med koltabletterna innan vi stack) i dagarna två för att rensa systemet på det mesta.

Metal/Reggae-kvällen var trevlig. Killen med dreadsen jag pratade om i förra posten heter Joga. Han är trummis/sångare för bandet Sondido Prendido. Jag och Annika var trötta, och ganska krassliga den kvällen. Vi fick hålla oss rejält för att klara kvällen helt enkelt. Som tur var lirade Jogas band först av alla. Så jag och Annika sulade hem så fort spelningen var över. Två dagar senare träffade vi Joga, och hans tjej Cora, helt random på “El Super” (typ som Ica). Jag och Annika blev inbjudna till Jogas lägenhet för att ta ett par groggar och snacka skit. Blev en riktigt trevlig kväll, vilket passade bra då jag och Annika hittills den dagen hade haft ganska så långtråkigt. Blev lite improviserad spelning när Jogas inneboende dök upp också. Riktigt säker på gura var han. Full replokal i huset har de. Jag har inga bilder på Joga, men för de som vill så finns han på youtube. Någon som couchsurfade hemma hos honom och la upp några klipp. http://www.youtube.com/watch?v=6E-icoTp_z4&feature=related och http://www.youtube.com/watch?v=6HCt8WF3Is8 – Cora är också med i klippen.

Vi har hittat lägenhet nu äntligen! Vi bor i ett område som heter Cayma, vilket ligger ungefär 15-20 minuter gångavstånd (i min hastighet) utanför citykärnan (vilken jag beräknar till Plaza de Armas). Lägenheten är ganska enkel, men najs. Trevlig utsikt, gasspis (lyx in my opinion). Bor på 4:e våningen cirka. Anledningen till cirka är att man egentligen inte vet hur många våningar upp detta är. Lägenheterna verkar vara tillbyggda efter hand. Uppskattar det till fjärde våningen. Den första våningen består av spiraltrappa, sort lång, skraltig, och läskig. Sedan är det vanliga trappor till toppen av byggnaden där vi bor. I övrigt så är detta området väldigt säkert. Runt kvarteret så går ett högt skyddsstängsel med taggtråd eller en hög mur med inmurade glasskärvor som sticker ut högst upp på muren, vilket verkar vara någon form av hemmagjort skydd de kör med här på de flesta ställen där det kan appliceras. Det är även säkerhetsvakter utposterade vid grindarna. Ibland pattruleras det på gatorna också. Allt för att säkerheten ska vara top-notch. Runt själva huset så är det också en hög mur. Lite tårta på tårta kan tyckas, men det är så allting verkar fungera här.

På tal om hur allting fungerar här… Alltså.. När man går och handlar, så får man ibland hjälp av någon trevlig expidit eller annan personal som hjälper till att packa varorna åt en. De har också folk som verkar vara heltidsanställda för att packa varor åt kunderna. Det enda problemet är dock – De är verkligen helt kassa på att packa grejer! De packar exempelvis frukt i en påse, sedan packar de deo, shampo, etc i en påse, alltså.. Vi snackar

hederliga ica/konsum-kassar nu och inte några små fryspåsar, och oavsett hur mycket frukt eller shampo man har handlat så hamnar det i separata påsar oavkortet. Sedan lägger de eventuellt allting i en tredje påse (har inte riktigt klurat ut systemet i det hela. Verkar lite random varje gång tycker jag). De trippel-paketerar saker här. När man
kommer ifrån affären så har man åtta kassar som inte ens är fyllda en niondel av vad de klarar. Förvisso så är kassarna ganska klena verkar det som. Har ännu inte lyckats ha sönder någon, men det är för att jag burit vissa påsar i famnen. För att bara göra en enkel sammanfattning av det här ‘problemet’, eller vad man ska kalla det, så har vi som sagt varit här i ganska så precis två veckor i morgon. Vi har en STOR kökslåda helt fylld med kassar från affären. Vet inte hur ni brukar göra, men jag gillar att spara på plastkassarna för att slänga sopor i dem. Vettefan hur jag ska få tag på så mycket sopor dock. Ska fråga grannen om de har några sopor jag kan låna eventuellt för att bringa kvantiteten av min plastkassesamling till ett minimum. Kan ju i och för sig donera några kassar till grannen också, men risken är att de redan har tillräckligt. Skit.. Får tänka ut något bättre.

Hade lite regnväder här förra veckan. Det orsakar lite problem här. Bland annat så stängs vägarna av så att lokaltrafiken inte tar sig framåt. Jag passade på att filma lite från efterdyningarna. Tyvärr så är det inte direkt mästerfilmat, och man ser heller inte lutningen på gatan. Kan intyga att jag var blöt på vaderna dock.  https://www.palidor.se/jesus/wp-content/uploads/2011/02/Regn.avi och https://www.palidor.se/jesus/wp-content/uploads/2011/02/Regn2.avi Det som är lite äckligt är att kloakerna inte klarar av vattenmängden, så det bubblar upp vatten ur avloppsbrunnarna på gatorna. Brunnslocken åker av helt. Luktar inte godisaffär. Ska försöka undvika att vara ute i regnet nästa gång.

En övrig sidogrej jag måste berätta om innan jag glömmer bort det är sopbilarna här. De spelar Mozart, DRETHÖGT! Man hör dem i hela stan. Först tänkte jag – Vad är det för jävla galning som har dragit upp volymen och loopat CD:n för att kränga senaste fetaste stereon till en gammal pompös kärring? Snacka om att jag var fel ute. Vad är det för fel på klassiskt sopbilsljud? Det enda som kan vara bra med det är att man vet när de kommer så att man hinner ut med soporna.

Further notice – Imorgon ska jag och Annika följa med José (hyresvärden) till Anderna. Tar ungefär en timme dit med bil. Kan bli ganska häftigt tippar jag på. Får väl ladda med coca-te antar jag. Testade första koppen idag. Har ingen aning om den påverkade något över huvudtaget. Kändes inget annorlunda mot förrut. Den ska dock bota höjdsjuka och yrsel är tanken. Hade i och för sig ingen känning av det innan jag provade att dricka muggen med te. Blir en najs utflykt. Knäpper nog en och annan bild där.

Det finns hur mycket andra detaljer som helst att berätta om som hänt under veckan. Kan inte komma på allt just nu. Fyller på när jag kommer på det igen.

Det kan dröja lite innan jag får upp fler bilder på bloggen dock, eller när jag ens kan posta fler inlägg. Internetet här är katastrofalt dåligt. Uppkopplingen dör konstant, och jag är mer frånkopplad än uppkopplad. Tror jag ska testa avkopplad för kvällen. Ska ju upp tidigt, så det är nog ingen dum idé att sova lite.

Hej på er!

Tja!

Gårdagen hade lite trevligheter att bjuda på. Vi drog ju iväg på den dära grillskivan på tyska ambassaden igår. När vi kom dit så fick vi erbjudandet att köpa bira. Köpte tre flarror direkt (och fyllde på med en extra runda senare), à 635ml har jag för mig (ja, de har udda storlekar på saker här). Kostade S/.11, vilket kanske var lite överpris. Skitsamma. Slog oss ned vid ett bord där det fanns lediga platser. Träffade en del trevliga människor där. Förmodligen ska vi ut på lokal med några av dem imorgon.

En liten tabbe vi råkade göra är att vi inte fick något grillat käk. Man var tydligen tvungen att köpa matbiljetten i förväg. De trevliga tyskarna och peruanerna vi satt vid smugglade dock lite pastasallad till oss att mumsa på. Blev även chokladkaka vilket inte var dret kan man säga.

Träffade också en ganska tatuerad snubbe med långa dread-locks. Visade sig att han ska lira på en pubb i staden idag. Han bjöd in mig till att kolla på dem. Frågade om vägbeskrivningen till stället. Visar sig att pubben är två ingångar här ifrån. Krypavstånd. 😉
Förmodligen ska jag repa en sväng med dem nån dag också. Kan bli coolt. De spelar en fusion mellan reggae och metal. Ganska udda, men kan nog låta ganska ballt.

Igår kväll skulle vi även ut och käka middag med de amerikanska tjejerna. De skulle vidare till Chile igår natt, så de kände för att hitta på något innan de drog vidare. Jag och Annika hängde med dem till ett turkiskt hak där de bland annat serverar jättegod falafel. Innan vi han få maten så var jag och Annika tvungna att avböja sittningen. Blev plötsligt ganska så illamående. Troligen beror det på höjden här, i kombination med biran vi hade tidigare under dagen. Vi tog en doggy-bag och drog tillbaka till vandrarhemmet. Ganska taskiga i kistan var vi. Utelämnar vidare detaljer. 😉

Just det… Innan vi drog ut igår med de amerikanska brudarna så kom gubben-i-lådan fram igen. Ni vet.. Han med den extremt stora guldtanden jag skrev om i förra posten? Hon kommenderade mig återigen att sätta upp foten, denna gång på en bänk som står på innergården. Han nämnde en lång harrang på spanska igen, vilket jag inte fattar än. Sedan polerade han dojjorna tills jag inte kunde hålla ögonen öppna för den höga glansigheten. Det hjälpte ju inte heller när man mådde lite dåligt på restaurangen, då dojjorna vid det här laget luktade lacknafta av bästa sort och kvalitet.

Idag känns det mycket bättre. Drog till mataffären vid torget idag. Tjackade en del goa’ grejer, däribland en hel grillad kyckling vilket jag har mummsat på i två omgångar idag. Det är i och för sig det enda jag har käkat idag. Haha. Fyra kassar mat = ~100kr. Inte illa pinkat eller?

Resten av dagen har vi ägnat åt att ärkeslappa framför en del avsnitt av bland annat The real Ghostbusters, Dirty jobs, och Bizarre foods. Måste ju bli kry nog att ta mig till spelningen ikväll. Får se hur kvällen lider.

Det var alles jag hade just nu.

Tja’rå!