Tjaaa!
Ledsen att jag inte har uppdaterat tidigare. Har varit full fart i princip hela tiden, så nu finns det mycket att berätta igen.
I förra posten så berättade jag att vi skulle på karnival. Vi drog ned på stan, fortfarande lite halvkrasslig vid det tillfället, men det gick ju inte att missa en sådan grej, för att se vad spektaklet handlade om. Lite missnöje möttes vi av då det inte förekommer någon karnival i Arequipa vid det valda tillfället. Mycket konstigt tänkte vi då folk ändå hade pratat om det. Vi fick dock reda på att vi var tvugna att åka utanför staden för att hitta en karnival. Sagt och gjort. Vi vände oss från personen som sa det, och hoppade på en helt slumpartad buss som råkade passera som på beställning. Resan gick till en liten by som heter Uchumayo, och det tog väl strax runt en timme att åka dit. Väl framme så var karnivalen redan igång. Fullt ös med samtliga byns innvånare (typ 25 pers, sarkasm). Bärandes på en avbild av Maria på en form av tron, spelandes diverse låtar, där ibland mexican hat dance. Kändes über-kristet verkligen. De varvade med 3-4 andra låtar. Inte så stor reportoar i den orkestern, men spela skulle de. Samtliga i karnivaltåget stegade vidare in i kyrkan. Lät dem hållas för sig själva och valde istället en annan förträfflig plats; öltältet, eller vad som såg ut att vara ett öltält åtminstone. Satte oss ned vid ett långbord. Faktiskt det enda bord som fanns i tältet. Runt bordet satt andra människor från byn. De tittade på oss, ungefär som om de hade fått nya ögon. Tydligen inte vanligt med turister där. Finns inte så mycket att se heller kanske? Vi frågade om de serverade mat, och visst gjorde de det. Kyckling, med en stark sås, som förekommer vart man än åker häromkring, serverades. Beställde även in lite bira så klart. Lustigt nog så stod det en stor lastbil med öl i parkerad precis bredvid det som nu i fullo refereras till öltältet. Vet inte varför de hade en sådan lastbil, för så många personer kunde jag inte tänka mig att det fanns i Uchumayo. Medan vi satt där i godan ro och käkade och drack så började folk i halvpanik flytta på sig. Vi tittade oss förvirrat omkring. Folk började sedan skrika åt oss att ta skydd och flytta oss från bordet. Anledningen var att de hade apterat hela gatan i svartkrut och bomber. Såg inte mycket ut för världen, men jag är jädrigt glad idag att jag har både syn och hörsel i behåll. JÄVLAR VILKEN SMÄLLKAVALKAD det var. Man blev ibland träffad av diverse flygande skräp från bomberna. Gjorde ganska ont. Gött tryck i krutet man man säga. Självklart stod man ju där med likt en femårings fascination runt nyårsafton. Hehe. När krutröken laggt sig återvände vi till vår trygghet i öltäletet. Efter ett sådant bombattentat hade det suttit fint med en starkare stänkare, men det serverades inte vad jag vet. Ölen var inte dum den heller i och för sig. När vi hade suttit ett tag till så kom en tant förbi. Jag fattade inte så mycket av konversationen, men Annika, och hennes arbetskollega Katrin, skötte hela biten, så det var lugnt ändå… Trodde jag. Tanten skrev ned samtliga våra namn i ett block och travade iväg. Jag fick sedan reda på av Annika att vi just blev inbjudna till att vara jury i byns danstävling. Som trogen “Let’s dance”-tittare (har nog aldrig sett ett enda avsnitt) så kan man ju allt om dans. Not. Jag är så långt ifrån det man kan komma tror jag. Men här satt jag nu, sippandes på min öl, och funderade på hur man dömer i en sådan tävling. Gick ju inte direkt att backa ur heller. Efter typ 40 minuter blev vi anmodade att kliva in i sportarenan de har i byn. Där var det en hel läktare med folk som hade bänkat sig redan. Vet inte vart de kom ifrån, för som sagt, byn är inte så stor, men kanske kom de långväga som vi? Hehe. I mitten av långsidan hade den trevliga tanten sedan tidigare ställt upp tre plaststolar där vi skulle sitta, mitt framför stora läktaren. Efter ytterligare några minuter så fick vi även ett bord, papper+penna, samt en flaska vatten var. Nu kändes allting mer på riktigt. Inget jurybås utan kolsyrat vatten eller? Det fortsatte att strömma in folk i arenan. De fick dock hålla sig på sidorna. Några hade tydligen varit med förr och hade egna stolar med sig. En DJ spelade i ena hörnet av arenan också, och med jämna mellanrum presenterade de den eminenta juryn, var på applåder smattrade runt oss. DJ:en fick dock inte alla rätt på presentationen. Jag fick heta John, och Katrin fick heta Katté-rin, dessutom från Australien sa DJ:en, men hon är från Österike, Austria/Australia, tomato/tomato, typ. I historieböckerna här står det förmodligen väldigt tydligt om hur Hitler utropade “G’day mate, let’s put a jew on the barbee”. En liten stunds väntan igen, sedan började de tävlande att tåga in. Insåg just i det skedet att det inte var någon sliten danstävling med pensionärer, där en festis och två bingolotter var priset, åh nej. Detta hade de preppat för i ett år lätt och ledigt. Det var dessutom stora lag som tävlade, och inte någon direkt pardans. Det var totalt fem lag som tävlade, och vi skulle utse de tre bästa lagen. Dräkterna och dansen var ganska coola. Ett lag bestod av bara barn också, vilka gjorde en jätteprestation. Nog inte skitlätt att koriografera alla de där småglinen. Tävligen gick bra. Jag kan nog inte beskriva så mycket i själva dansakterna mer än några få nyckelord: koriografi, kläder, energi, kultur. En enkel sumering. Röstade bort två lag. Ett av lagen var självklara förlorare. Ganska tråkigt utförande, mest som två-tre moves ur hulahula. Inget som hamnar på min favvolista. Kapade även ett annat lag, som enligt mig var helt OK, men blev nedröstad av tjejerna då de tänker som jänkare, “Men GUD va sött att ungarna dansar” och så är de automatiskt med på en tredjeplats. Nog för att barnen var duktiga, men ett av de förlorande lagen var bättre. Skitsamma. Det ena (bättre) förlorande laget kom fram till oss och frågade varför de förlorade. Jag ville gärna säga att kidsen automatiskt placerade sig på en tredjeplats på grund av jänkartänk, men kunde ju inte sätta en dolk i ryggen på mina kära jurykamrater, så jag fick helt enkelt säga att det berodde på en jämn konkurens och att vi var tvugna att välja bort ett lag till. Antar att det blir revanch nästa år. Vi blev inbjudna att komma förbi nästa år också. Byn vill gärna ha oss där som oberoende part i juryn. Antar att det blir inbördeskrig annars. Efter det hela var över så åkte vi hem. Ganska trötta efter ett hårt arbetspass i dalande solsken.
Om ni fortfarande är kvar och läser så fortsätter nästa berättelse med turen till Yura. Det har nu gått c:a en vecka sedan vi var i Uchumayo. Hyrenvärden tog oss med på ännu ett äventyr. Denna gång bar det iväg till en liten by som heter Yura, som ligger ungefär 50 minuter utanför Arequipa. Yura är en mer känd plats, framförallt hos turister, både inhemska och internationella diton. Vi kom till Yura ungefär runt 9-tiden på morognen. I Yura spankulerade vi omkring i naturområdena längst med vägen. Ganska intressant vegetation. Allt runt omkring är öknar, men Yura är grönt. Det beror tydligen på att byn ligger i en dalgång där vatten samlas under marken, vilket får allting att frodas. Det finns en fin liten bäck som rinner rakt genom byn. I bäcken lever det mycket småfisk, som man kan äta om man vill. Ser mest ut som yngel, så man får vräka i sig bra många om man ska bli mätt. Tydligen har lokalbefolkningen fisken på smörgåsar om jag fattade det hela rätt. Nu är väl inte det primära att det faktiskt växer lite gräs och att det finns fisk i Yura, utan huvudsakligen åker man till Yura för att bada i varma källor. Vi knallade iväg till ett av de tre badhusen som finns i byn. Inträdet kostade oss runt 13kr per person. Ungefär samma kostnad för Skoghalls badhus när jag var liten tror jag. Inte riktigt lika exotiskt dock. Haha! När vi kom in i badhuset i Yura så möttes vi av den beklämmande doften av äggfis, eller svavel om man vill framstå som mer vetenskaplig. Inte direkt supercharmant, men det fick funka. Det fanns fem olika basänger att prova på. De olika basängerna hade olika halt av svavel, och självklart har de olika basängerna olika helande egenskaper, exempelvis mot leverproblem, hjärtproblem, artrit, ackne, med mera. Man var dock rekommenderad att inte stanna mer än 60 minuter i badhuset då det kan få dåliga effekter på en. Känns lite paradoxalt, men jag tror att badhuset hjälpte. Jag känner inga symptom av varken leverproblem, härtfel, artrit, eller ackne. Det var ganska mycket folk i badhuset också, så man fick liksom knö sig ned i de varmare basängerna, medan man i andra basänger var helt själv. Nu låter det kanske som att det är ganska stort där inne, men då har jag nog gett fel bild av det hela. Basängerna är inte större än max tre kvadratmeter. I basängerna med hög svavelhalt så brände det lite i huden, och man undvek i sin högsta sinnesnärvaro att få en kallsup. Hade inte velat prova det kan jag säga. När vi hade badat klart så knallade vi till ett intilliggande hotell. I trädgården där hade de alpacas, och jag var inte sen med att posera med dem. Trevliga små djur det där. När mötet med ullbollarna var klart så gick vi och tog ett mellanmål, och därefter åkte vi till Arequipa igen. När vi kom fram till Arequipa så hoppade vi av vid en marknad som ligger ganska nära flygplatsen. Köpte lite färsk fisk, och coca-blad bland annat. Det började regna efter ett tag, så vi bestämde oss för att avsluta dagen och åkte hem istället.
1687 ord senare så har vi kommit fram till nästa avsnitt. Förra helgen gjorde vi en tripp till stilla havet. Närmare bestämt till en by som heter Mollendo. Beslutet var ganska så slumpmässigt. Runt 13-tiden på lördagen satt jag i min vanliga grop i soffan och gjorde något helt oviktigt förmodligen. Var inte så sugen på att göra någonting alls den dagen, mer än att bara dega och nörda kan man säga. Annika var däremot jättesugen på att hitta på något, så jag fick vika ned mig. Det är ju alltid äventyr när man hittar på något, och det brukar för det mesta bli en ganska positiv grej. Vi packade en resväska med badkläder och ombyte, sedan drog vi ned på stan och köpte en biljett på S:t Ursulas bussbolag. Resan tog c:a två och en halv timme i en skraltig buss. Dock var sätena ganska sköna, och de hade även satt på en film av högsta kvalitet (om man nu gillar spanska såpor i långfilmsformat) i bussen. Jag hade fullt upp med att kolla ut genom fönstret där man såg en otroligt karg men häftig miljö. Obeskrivlig öken, dalar, klippformationer, och oländig tärräng. Mitt i ingenstans fanns det små hyddor där folk bosatt sig. Vet inte vad de gjorde där ute, för det fanns verkligen ingenting som jag kunde se på åtminstone några mil åt vardera håll. Tänk er att man är mitt ute i öknen och så plötsligt står det en skyllt med “Privat mark”. Ganska lustigt tyckte jag. För i närheten av skyllten så fanns det ingen bosättning heller vad jag kunde se. Halvt livrädd var jag under resan också. Chaffisen har nog kört den där linjen bra många år. I branta backar så gasade de brutalt, medan i slutet på backen så är det en supersnäv kurva, utan räcken, med en skön ravin som med ett fritt fall på åtminstone några hundra meter. De var helt avtrubbade inne i bussen, medan jag höll mig i sätet och blidkade rädslan med sinnesintrycken från omgivningen. Skräckblandad upplevelse med andra ord. När vi väl kom fram till Mollendo så hade solen redan börjat gå ned. Vi bestämde oss snabbt för att hitta ett hostel så snart vi kunde. Inte ett direkt svårtlöst problem. Första bästa fick duga. Man har ju sett bättre standard i sitt liv, men för S/.40 får man inte räkna med att det är Hilton direkt. Vi lämnade prylarna på rummet och drog ut på stan för att kolla läget. Det hade nu hunnit blivit helt mörkt. Direkt utan för vandrarhemmet så var kommersen i full gång. Det såldes mat från grill och grytor, piratkopierade DVD:er, diverse grönsaker, fisk, kyckling, kött. En orkester spelade drethög musik också, vilket tydligt hördes inne på rummet i vandrarhemmet. Ingenting för mig och Annika, så vi knallade runt i stan för att se vad vi kunde hitta. Hittade en hyvens restaurang som vi gick in på. Beställde in en rejäl meny av blandad kompott. Kyckling och kött i olika former, pommesfrittes, och olika dipsåser. Riktigt gött var det. När vi var färdiga så knallade vi vidare. Hittade en trevlig terrass att sitta på där man, om man hade haft mörkerseende, kunde se ut över stilla havet. Nu var det ju som sagt kollsvart ute, så man fick nöja sig med havsbrisen och att lyssna istället. Det var dessutom en ganska varm och skön kväll. Vi blev lite småsugna på att ta en bira, så vi knallade runt, fram och tillbaka, tills vi hittade ett hyggligt ställe att slå oss ned på. Hittade en trevlig snubbe från italien att snacka med. Tydligen har han luffat runt hela sitt femtiofemåriga liv, mestadels i afrika, så han hade mycket att berätta om. Det råkade bli ganska sent den kvällen, och jag var noggran med att fukta strupen ordentligt, vilket jag fick lida för väldigt hårt dagen efter. Blev väckt runt 10-tiden på söndagmorgonen med en riktigt skön “sportkeps”. Dags för stranden tyckte Annika. Sagt och gjort. Det var bara att checka ut och ta med sig prylarna och ge sig ut i en enorm värmebölja. Annika hade gjort upp med Katrin att vi skulle möta henne på stranden också. Katrin hade åkt till Mollendo tidigare på söndagmorgonen. En strandpromenad har aldrig tidigare varit så lång, och det var inte med några lätta trippande steg jag tog mig till bortre änden för att hitta Katrin, där hon låg och stekte sig i solen. Katrin insåg snabbt att jag inte riktigt var med i matchen och beställde in ett parasol, vilket jag inte förstår varför hon inte gjort tidigare. Himlen var klarblå, utan ett enda moln i sikte någonstans. Solen stod i zenit typ, och det var omöjligt att inte bränna sig om fötterna när man gick barfota. Jag somnade ganska så snart efter att ha fått lite skugga över mig. Annika och Katrin drog och bada. Vet inte riktigt hur länge jag sov, men jag mådde mycket bättre när jag vaknade. Tillräkligt för att kunna ta ett dopp i oceanen. En uppiggande handling kan jag lova. Det är inte supervarmt i vattnet, men det är jädrigt skojigt med de höga vågorna. Man fick kämpa ganska hårt för att stå på fötterna också, annars dras man ut av returvattnet typ. En badvakt blåste hårt i sin visselpipa och manade in oss. Tydligen var det röd flagga på stranden, vilket innebär att man inte ska vara långt ut, eller helst bada alls. Tidvattnet hade börjat komma in, och det blev ännu roligare att bada. Vill man så kan man även surfa på de där vågorna. De är tillräckligt höga för det. Såg inga surfare runt omkring dock, så jag antar att det inte är så populärt. I vattnet fanns det mängder av döda krabbor också, så kallsup fanns inte på kartan. Om man dök genom vågorna så hade man garanterat rester av krabba inlindat i håret. Mindre najs, men det hör till. Vi badade och solade tills vi inte orkade längre. Gick sedan förbi en fiskrestaurang på stranden där vi käkade. Sedan bar det iväg hem till Arequipa igen. En kul parentes är att man måste lösa en särskilld extrabiljett utöver bussbiljetten för att man ska få lämna Mollendo. Weird. Kostade bara S./1 så det var ingen fara, bara ett konstigt sätt att dra in pengar till stadskassan. Saltet och solen hade gjort ett fint intryck på kroppen. Det snöar död hud från mig nu. Solkräm fanns inte i packningen helt enkelt, något som jag fortfarande lider för. Hehe.
Vi hade besök av Annikas kussin Hanno också. Hanno och hans flickvän Anna var i Peru och hälsade på. Hanno pluggar i Chile för stunden, och Anna hade rest hit från tyskland. Blev mest lite rundvandringar nere på stan, samt lite hyggliga restauranger. Inte mycket mer att säga annat än att det var en trevlig vistelse.
Det var väl ungefär hur vi har spenderat de senaste helgerna och veckodagarna. Vet inte riktigt vad vi ska hitta på denna lördag och söndag. Kanske blir något att berätta om, kanske inte. Den som lever får veta. Nästa uppdatering dröjer nog inte lika länge som denna, och kanske är formatet något kortare, för jag kan tänka mig att tar ett tag att läsa igenom allt detta nu. Jag kanske borde ha skrivit i början att ni får dela upp läsningen i etapper? Men nu står det ju här nere. Väldigt oklokt av mig. Haha. Jag ska försöka att slänga in lite bilder retroaktivt också. Har en jädra massa grejer att visa egentligen, men uppkopplingen har ju inte varit tillförlitlig nog att kunna utföra bilduppladdningar med. Nu har jag ett stabilare internet som man kan lita på åtminstone. Har inte haft några problem alls hittills med det.
Ah. Glömde berätta. Köpte ryggbiff härom dagen. Kostade runt hundralappen för 1.4Kg. Har käkat rätter innehållande ryggbiff i flera dagar nu. Inte helt äckligt.
Nä ni. Nu har jag spräckt 3000 ord. Så nu får det räcka för denna gång. Har skrivit sedan klockan 07 imorse då jag råkade vakna tidigt som tusan. Klockan är kvart över två på dagen nu. Hade förvisso ett litet frukostbreak och tog en liten powernapp, men ändå.
Vi hörs nästa uppdatering.
Ha det bra alla!
